det väldiga slottet stod. Hornsignaler växlades, det underhandlades med vallarna, där väpnade män i brynja och hjälm marscherade fram och tillbaka med hillebarden mot skuldran under smällande flaggor, å vilka syntes en grovt tecknad drake. Och så slogos de stora portarna upp, vindbron sänktes och ryttarskarans anförare red fram under den bistra valvbågen. Vi, som följde efter, befunno oss snart på en stor, stenlagd gård och torn och spiror sträckte sig på alla fyra sidorna högt upp mot skyn. Omkring oss sutto nu alla ryttarna av, ceremoniösa hälsningar i mängd utbyttes, liv och rörelse rådde, det var en glad och färgrik tavla och bullret och villervallan verkade mycket behagligt.
ANDRA KAPITLET.
Kung Arturs hov.
Det första ett tillfälle erbjöd sig, smög jag mig helt försiktigt undan och rörde vid axeln på en gammal, att döma efter utseendet, helt tarvlig man samt sade i en inställsam och förtrolig ton:
»Min vän, gör mig en tjänst. Hör ni till dårhuset eller är ni här på besök eller något i den vägen?»
Han mätte mig med en dum blick och sade:
»I sanning, vackra herre, mig synes—»
»Det är bra», sade jag, »jag förstår, att ni är en patient.»
Funderande på saken, gick jag ifrån honom men såg mig om efter någon annan som var vid fullt förstånd och som händelsevis i förbifarten kunde ge mig någon upplysning. Till sist trodde jag mig ha funnit en sådan. Jag tog honom avsides och viskade till honom:
»Om jag kunde få träffa föreståndaren en minut — bara en enda minut —»
»Jag ber dig, håll mig inte tillbaka.»
»Vad menar ni?»
