166
»Alldeles riktigt. Det är inte en stad i vanlig mening, men det är i alla fall en ansedd ort. Vet ni var ni är?»
»Om den saken har jag inte haft tid att göra förfrågningar, ty då mina kamrater drogo härifrån för att fortsätta sitt arbete och anförtrodde mig stationen, skaffade jag mig välbehövlig vila och ämnade fråga när jag vaknade samt sedan avge rapport om ställets namn till Camelot att där antecknas.»
»Då skall jag tala om att detta är Helighetens dal.»
Det imponerade inte på honom; jag menar att han inte, som jag väntat, häpnade för namnet. Han sade bara:
»Det skall jag anmäla.»
»Hela den kringliggande trakten genljuder av den uppståndelse som de här timade sista undren framkallat. Har ni ingenting hört?»
»Ni torde erinra er, att vi endast färdas fram om nätterna och undvika att tala med någon. Vi få ingenting veta annat än det som når oss per telefon från Camelot.»
»Men där ha de reda på alltsammans. Ha de inte berättat er om det stora miraklet då den heliga källan började sprudla?»
»Jaså, det? Jo visst. Men den här dalens namn står i rak motsats till namnet på den dalen. En större kontrast kan man inte —»
»Vad var då namnet?»
»Helvetesdalen.»
»Det förklarar saken. Den förb—de telefonen. Den är tusan så snabb att överföra likheter i ljud som äro motsatser i mening. Nu vet ni emellertid vad dalen heter. Ropa upp Camelot.»
Han lydde och lät skicka efter Clarence. Det gjorde mig gott att åter höra min gosses röst. Det var som att komma hem. Efter att ha utbytt några vänliga ord och sedan jag i korthet redogjort för min sjukdom, sade jag:
»Vad nytt?»
»Kungen och drottningen jämte många av hovet göra sig i denna stund färdiga att begiva sig till er dal och fromt hylla det vatten ni återställt samt rena sig från synden och beskåda den plats där avgrundsanden frustade sina helvetiska lågor mot molnen — om ni lyssnar riktigt upp-
