172
»Om inte kungen kommer, underkastar jag mig att bli bortskjutsad i skottkärra. Kommer han, skall jag laga att ni blir det.»
Dagen därpå gick jag upp till telefonstationen och fick veta, att kungen passerat två städer på linjen. Följande dag fick jag på samma sätt reda på hur han närmade sig. Men det teg jag med. Tredje dagens rapporter angåvo, att om han fortfor i samma takt, skulle han vara framme omkring klockan fyra på eftermiddagen. Ännu kunde det inte märkas något intresse för hans ankomst, inga förberedelser hade man gjort för hans högtidliga emottagande. I sanning underligt. Det kunde endast på ett sätt förklaras: den andre trollkarlen hade undergrävt mitt inflytande. Det var verkligen så. Jag frågade en av mina vänner, en munk, om saken och han sade mig, att trollkarlen anlitat några andra formler och funnit att hovet beslutat att icke alls företaga någon resa utan stanna hemma. Tänk det! Så litet betyder erfarenhet och anseende i ett sådant land. Dessa människor hade sett mig utföra det stiligaste trolleri i historien, det enda i mannaminne som hade verkligt värde; och ändå voro de nu färdiga att ansluta sig till en äventyrare som inte kunde förete något annat intyg om sin förmåga än sitt eget obevisade ord.
Det var dock icke god politik att låta kungen komma utan all pomp och ståt och därför gick jag ner och trummade ihop ett pilgrimståg samt rökte ut en klunga eremiter, som jag skickade honom till mötes klockan två. Någon annan ståt utmärkte icke hans ankomst. Abboten var alldeles tillintetgjord av förödmjukelse och ursinne då jag tog honom med mig ut på en balkong och visade honom statens överhuvud, som tågade in utan att en enda munk hälsade honom välkommen, utan att några rörliga skaror eller några glädjeklockors klang fröjdade hans själ. Abboten kastade en enda blick på kungen och flög sedan att mönstra sina krafter. I nästa minut klungo klockorna alldeles vilt och alla husen utspydde munkar och nunnor, som rusade åstad att möta tåget. Och med dem följde den där trollkarlen, på abbotens befallning skjutsad i skottkärra, och hans anseende låg i smutsen och mitt var åter höjt till skyarna. Ja, det går nog för sig att hålla sitt fabriksmärke
