uppe i ett sådant land, men man kan inte helt lungt slå sig till ro och göra det. Man måste hålla sig vaken och kurant och sköta sin affär med kläm.
TJUGUFEMTE KAPITLET.
Prövningsexamen.
När kungen var ute och reste för att byta om luft eller när han var på sin eriksgata eller besökte en långt bort boende adelsman, som han ville göra cessionsmässig på grund av utgifterna för det kungliga besöket, följde halva förvaltningen med. Den kommitté, som det ålåg att examinera aspiranter till officersbefattningar inom armén, följde med kungen till dalen, fastän det åliggandet kunde utföras lika bra därhemma. Och fastän denna expedition var en nöjesutflykt för kungen, åsidosatte han icke vissa funktioner som hörde till hans ämbete. Han kurerade skrofler genom sitt vidrörande — alldeles som vanligt; han skipade rätt i porten i solnedgången och handlade mål, ty han var själv överdomare i Högsta domstolen.
Han utmärkte sig särdeles i detta senare åliggande. Han var en vis och människovänlig domare och han gjorde helt säkert sitt bästa — så långt hans insikter räckte. Men häruti ligger en ganska stor inskränkning. Hans insikter — jag menar hans uppfostran — färgade ofta hans domslut. Så snart frågan gällde en tvist mellan en högadlig person eller en herreman och en man av lägre rang, voro alltid kungens sympatier på det högre ståndets sida, antingen han själv anade det eller icke. Och annorlunda kunde det omöjligt vara. Slaveriets förslöande inverkan på slavägarnas moraliska känslighet är känd och erkänd över hela världen, och en privilegierad klass, en aristokrati, är intet annat än en slavägarliga under annat namn. Detta låter strängt, men borde dock icke förolämpa någon — icke ens den adlige — såvida icke själva detta faktum är en förolämpning, ty påståendet formulerar helt enkelt ett faktum. Det frånstötande i slaveriet är själva saken, icke namnet.
