tanken på en stående armé att han inte kunde vänta utan genast måste taga itu med saken och uppgöra den bästa examensplan han själv kunde utfundera.
Jag var mycket ivrig att få se den och att få visa hur mycket förträffligare den var som jag skulle förelägga examenskommittén. Jag antydde i förbigående detta för kungen och det väckte hans nyfikenhet. När kommittén samlats, följde jag honom in och efter oss kommo aspiranterna. En av dem var en kvick ung man av mina westpointare och med honom kommo ett par av mina West Pointprofessorer.
Då jag fick se kommittén, visste jag inte om jag skulle gråta eller skratta. Ordföranden var den ämbetsman som gått till eftervärlden under namn av Norroy Vapenkungen! De båda andra ledamöterna voro byråchefer i hans departement och naturligtvis voro de präster alla tre,
Min kandidat blev först uppropad av artighet mot mig och med byråkratisk högtidlighet inleddes examen.
»Namnet?»
»Mal-ease.»
»Son till?»
»Webster.»
»Webster — Webster. Hm — det namnet kan jag verkligen inte påminna mig. — Yrket?»
»Vävare.»
»Vävare! — Gud bevare mig!»
Kungen slogs med häpnad från huvudet till fotabjället; en klerk svimmade och de andra voro nära att göra så med. Ordföranden sökte behärska sig och sade harmset:
»Det är nog. Gå er väg.»
Men jag vädjade till kungen. Jag tiggde och bad honom att låta examinera min aspirant. Kungen gick in därpå, men kommittén, som var sammansatt av förnämt folk, besvor kungen att skona dem för skammen att examinera en vävares son. Jag visste att de i alla fall voro för okunniga att examinera honom, så att jag förenade mina böner med deras och kungen överflyttade examinerandets skyldighet på mina professorer. Jag hade låtit göra en svart tavla, den hängdes upp och skådespelet började. Det var härligt att höra den unge mannen redogöra för krigsvetenskapen och
