180
var oförklarligt, att han inte lade även denna egenhet till stöd för sina imponerande bevis på oduglighet för yrket. Men det bevisade icke att han saknade anlag i den vägen, det bevisade bara att han inte än blivit maskinrenskrivare. Sedan jag ansatt honom litet mera, släppte jag professorerna på honom och de vände honom ut och in i krigsvetenskapligt syfte och funno honom naturligtvis alldeles tom. Han visste ett och annat om sin tids krigföring — om kringströvande på spaning efter vidunder, om tjurfäktningar på torneringsplatsen och dylikt — men för övrigt var han blankt rudis. Vi övergingo sedan till den unge ädlingen n:r 2 och i okunnighet och oförmåga var han den föregåendes tvillingbror. Jag överlät dem till kommittéordföranden i det lugna medvetandet om att de skulle bli grundkuggade.
»Ert namn, om ni behagar?»
»Pertipole, son till sir Pertipole, baron till Barley Mash.»
»Farfar?»
»Även han sir Pertipole, baron till Barley Mash.»
»Farfars far?»
»Samma namn och titel.»
»Farfars farfar?»
»Det ha vi ingen haft, värde herre, släktlinjen upphör dessförinnan.»
»Betyder ingenting. Den ligger klar i fyra generationer och uppfyller fastslagen regel.»
»Vilken regel?» frågade jag.
»Den regel som säger, att aspiranten icke är valbar, om han icke kan bevisa att hans familj varit adlig i fyra generationer.»
»Skulle en man inte kunna utnämnas till löjtnant vid armén om han icke kan uppvisa fyra adliga anor?»
»Nej, det kan han inte. Ingen löjtnant eller annan officer kan få fullmakt utan denna kvalifikation.»
»Det var högst märkvärdigt. Vad har han för gott av den kvalifikationen?»
»Vad han har för gott av den? En djärv håg, vackra herr Bas, enär den tyckes ifrågasätta vår heliga moder kyrkans vishet.»
»På vad sätt?»
»På det sättet, att hon fastställt alldeles samma regel
