beträffande helgonen. Enligt hennes lag får ingen kanoniseras som icke legat död under fyra generationer.»
»Jag förstår, jag förstår, det är alldeles detsamma. Högst märkvärdigt. I ena fallet ligger en man levande död under fyra generationer — mumifierad i okunnighet och slöhet — och detta gör honom skicklig att kommendera levande människor och taga deras väl och ve i sina vanmäktiga händer. I andra fallet ligger en person död och tärd av maskar i fyra generationer och detta kvalificerar honom för tjänstgöring i det himmelska lägret. Gillar ni, nådige konung, denna besynnerliga lag?»
Kungen svarade:
»Jag kan verkligen icke se något underligt däruti. Alla platser som ge anseende och vinst tillhöra med rätta dem som äro av adlig börd och dessa värdigheter i armén tillkomma dem och skulle göra det även utan hänsyn till den eller den regeln. Regeln tjänar bara till att markera gränsen. Dess syfte är att utestänga alltför färska adelsmän som skulle draga förakt över dessa befattningar och komma män av hög börd att vända ryggen till och vägra att taga emot dem. Jag vore klandervärd, om jag tillät någonting så olyckligt. Ni kan tillåta det, om ni har lust, ty ni har den makt och myndighet som erfordras, men om kungen gjorde det, vore det en galenskap och alldeles ofattligt.»
»Jag ger mig. Fortsätt, värde chef för häroldskollegiet!»
Ordföranden tog åter till orda.
»Genom vilken illuster bragd för tronens och statens ära höjde sig grundläggaren av er stolta ätt till medlem av den brittiska högadeln?»
»Han byggde ett bryggeri.»
»Sire, kommittén anser denna aspirant fullkomlig i alla för militäriskt befäl erforderliga egenskaper och hänskjuter saken till ert avgörande efter att ha examinerat hans medtävlare.»
Medtävlaren steg fram och presterade även han för sin del fyra adliga anor, så att i det avseendet var han också kvalificerad.
Han drog sig ett ögonblick åt sidan och sir Pertipole fick flera frågor:
»Till vilket stånd hörde hustrun till er ätts grundläggare?»
