182
»Hon utgick från den besuttna herremansklassen men tillhörde icke högadeln. Hon var intagande, rensinnad och barmhärtig, hennes liv och karaktär voro klanderfria så att hon i dessa hänseenden gick upp mot den bästa dam i landet.»
»Det är bra. Sätt er.» Han ropade åter fram den tävlande unge lorden och sade: »Av vad rang och stånd var er farfars mor, som överflyttade brittiskt adelskap på ert ansedda hus?»
»Hon var en konungs älskarinna och steg uteslutande genom sin egen förtjänst till denna eminenta höjd från den kloak där hon föddes.»
»Det kan man kalla verklig adel, det är den rätta, den fullkomliga blandningen. Jag gratulerar er till löjtnantsgraden, min vackra lord. Förakta den icke; den är det låga trappsteg som skall föra till en storhet mera värdig den glänsande härkomst ni kan berönima er av.»
Nu var jag nere i förödmjukelsens bottenlösa grop. Jag hade lovat mig en lätt och himmelshög triumf och så gick det så här!
Jag blygdes att se min stackars besvikna kadett i ansiktet. Jag bad honom gå hem och vara tålig, ty det var inte slut med detta.
Jag begärde enskild audiens hos kungen och framställde ett förslag. Jag sade, att det var mycket rätt att förse det regementet med endast adliga officerare, han kunde icke ha gjort någonting klokare. Det skulle också vara en god idé att öka det med fem hundra officerare, ja, öka officerarnas antal med alla de högadliga och med högadeln besläktade männen i riket, även om det skulle bli fem gånger så många officerare som soldater vid det regementet. Det skulle på så sätt bli det finfina regementet, det avundade regementet, Kungens Eget regemente, berättigat att slåss för sin egen räkning och på sitt eget sätt, gå vart det ville, komma när det fann för gott i krigstid och bli ytterst stiligt och oberoende. Detta skulle göra det regementet ytterst eftersträvansvärt i adelns ögon och alla adelsmän skulle bli så nöjda och lyckliga. Den övriga stående armén skulle vi sedan bilda av alldagligt material och ge den officerare utan betydelse — det vill säga utan
