annan betydelse än den som grundade sig på duglighet — och vi skulle låta det regementet göra skäl för sig, ej bevilja det någon aristokratisk frihet utan tvinga det att arbeta av alla krafter på det att när Kungens Eget tröttnat, ville ha ombyte och rumstera med vidunder samt roa sig litet, skulle det utan oro kunna lämna allt, väl vetande, att det var i goda händer och att allt skulle gå sin jämna gång som vanligt. Kungen blev alldeles förtjust i denna idé.
När jag märkte det, gav det mig en värderik impuls. Jag trodde mig äntligen kunna komma ifrån en gammal segsliten svårighet. Ser ni, kungligheterna av Pendragonätten voro en långlivad och fruktsam ras. Så fort ett barn föddes inom någon av de kungliga familjerna — och det hände ganska ofta — var det jubel på folkets läppar men sorg i dess hjärta. Jublet var tvivelaktigt, sorgen var ärlig, ty tilldragelsen betydde ännu en begäran om kungligt apanage. Lång var listan på dessa anslag och de utgjorde en tung, ständigt ökad börda på skattkammaren och ett hot mot kronan. Artur kunde dock icke tro, att så var förhållandet och han ville icke lyssna till något av mina många förslag att med något annat ersätta de kungliga anslagen. Om jag kunnat övertala honom att då och då ur egen ficka ge ett understöd åt någon av dessa många telningar, hade det väl gått an och det skulle ha gjort ett fördelaktigt intryck på nationen. Men han ville inte höra talas om någonting sådant. Han besjälades av något liknande ett religiöst svärmeri för dessa anslag. Han tycktes betrakta dem som någonting heligt och ingenting retade honom så mycket som om man vågade attackera denna vördnadsvärda institution. Om jag dristade helt försiktigt antyda, att det inte fanns någon annan aktningsvärd familj i England som ville förnedra sig till att räcka fram hatten — längre kom jag aldrig. Han avbröt mig alltid där och det i ganska befallande ton.
Men till sist trodde jag mig finna en utväg. Jag skulle bilda detta grannlåtsregemente uteslutande av officerare — där fick ej finnas en enda soldat. Hälften skulle utgöras av adelsmän, som skulle fylla alla platserna ända
