Det påstod han, att de voro.
»Och är då inte detta ett dårhus? Jag menar, är det inte ett ställe där man kurerar vridna personer?»
Det påstod han, att det inte var.
»I så fall», sade jag, »är det jag som är ifrån vettet eller också har någonting annat lika förfärligt hänt mig. Säg mig nu ärligt och uppriktigt, var är jag?»
»Vid kung Arturs hov.»
Jag väntade en minut för att jag skulle hinna svälja denna upplysning, och så sade jag:
»Och vad ha vi enligt era begrepp för årtal nu?»
»528 — den nittonde juni.»
Det klämde till om hjärtat på mig och jag mumlade: »Aldrig mer får jag se mina vänner — aldrig, aldrig mer. De komma inte att födas än på tretton hundra år.»
Jag kunde inte låta bli att tro gossen — hur det kom sig, vet jag inte. Någonting inom mig tycktes tro honom — skall jag kalla det mitt undermedvetande? — men mitt förstånd trodde honom icke. Mitt förstånd skriade högt mot vad han sagt, och det var ganska naturligt. Jag visste inte hur jag skulle kunna komma till rätta med det, ty jag visste att människors intyg ingenting betydde — mitt förstånd skulle säga, att de voro galningar och underkänna deras vittnesbörd. Men helt plötsligt fann jag av en lyckträff på ett gott sätt. Jag visste att den enda totala solförmörkelsen under förra hälften av sjätte århundradet inträffat den 21 juni 528 e. Kr. och att den börjat tre minuter efter klockan tolv på middagen. Jag visste också, att ingen total solförmörkelse väntades under det år, som för mig var det innevarande, nämligen 1879. Om jag således kunde hindra min ångest och nyfikenhet att pina ihjäl mig under de närmaste fyrtioåtta timmarna, skulle jag få tydliga bevis på om gossen talade sanning eller icke.
Som jag var en praktisk connecticutare skjutsade jag följaktligen hela problemet ur huvudet på mig tills den utsatta dagen och timmen. Jag ville nämligen rikta hela min uppmärksamhet på den innevarande stundens omständigheter, hålla mig rask och pigg samt draga största möjliga fördel av dessa. »En sak i sänder», är mitt
