190
— och så vidare, och så vidare. Det var väl starkt. Förr i världen hade jag kunnat skratta åt det och finna det rätt bra, men nu skar det mig i öronen. Det var god Arkansas-tidningsstil, men detta var inte Arkansas. Den näst sista rubriken kunde dessutom såra eremiterna och kanske skulle de inte vilja annonsera hos oss. Hela tidningen var hållen i en väl lätt och tanklös ton. Själv hade jag naturligtvis utan att märka det undergått en betydlig förändring. Jag kände mig obehagligt berörd av små näbbiga och vanvördiga uttryck, som under ett tidigare skede av mitt liv skulle ha förefallit mig både lämpliga och roliga. En mängd lokala nyheter meddelades med en närgångenhet som oroade mig.
Naturligtvis var det inte så illa då man betraktade tidningen som nybörjare. Detta visste jag, men kände mig likväl en smula besviken. Hovnotiserna eller det så kallade »Hovcirkuläret» behagade mig mera. Dess enkla och värdiga ton kändes riktigt uppfriskande efter all den där motbjudande frispråkigheten. Men även denna avdelning hade kunnat vara bättre. Jag medger, att om man bjuder till aldrig så mycket är det svårt att få någon omväxling i ett hovcirkulär. Det utmärker sig för en djup entonighet angående fakta, som trotsar även de livligaste bemödanden att få dem att gnistra och tända. Bästa sättet att gå till väga, ja, det enda förståndiga är att dölja det ständiga upprepandet av fakta under omväxling i uttrycken: drag för var gång skinnet av ditt faktum och belägg det med en ny ytterhud av ord. Det bedrar ögat; man tar det för ett nytt faktum och får den föreställningen, att det går livligt till vid hovet. Detta verkar spännande, man sväljer med god aptit hela spalten och märker kanske inte, att här kokats soppa på en spik. Clarances sätt var gott, det var värdigt, det var enkelt, det var på sak och affärsmässigt. Jag säger bara, att det hade kunnat vara bättre:
