fart i fastighetsvärdena — »då denna storslagna dröm överkorsades av —»
»En ödmjukare ställning, herre och konung — och det fort! Böj ned huvudet! — Mer! Ändå mer! Låt det hänga!»
Han gjorde så gott han kunde, men det var inte att skryta av. Han såg ungefär så ödmjuk ut som det lutande tornet i Pisa. Mera var det inte. Han lyckades så föga i sina bemödanden att det framkallade undrande och vreda blickar utefter hela linjen och en grann lakej i slutet på tåget lyfte sin piska; men jag hoppade fram och var under den då rappet föll. Skyddad av de råa skrattsalvor som följde, talade jag på skarpen till kungen och bad honom lugna sig. Han behärskade sig då för ögonblicket, men det var ganska svårt för honom. Han hade velat sluka tåget levande. Jag sade:
»Det skulle göra slut på våra äventyr då de knappt hunnit börja, och som vi inga vapen ha, kunde vi inte försvara oss mot det där beväpnade sällskapet. Skola vi lyckas i vårt företag, måste vi inte bara se ut som bönder utan även bära oss åt som bönder.»
»Det är vist talat och kan icke motsägas. Låt oss gå vidare, sir Bas. Jag skall taga lärdom av erfarenheten och bjuda till så gott jag kan.»
Och han höll ord. Han bjöd till så gott han kunde, men bättre har jag sett. Om ni någonsin sett ett livligt, oförväget, företagsamt barn dagen lång hitta på det ena upptåget efter det andra och en stackars ängslig mor ständigt springa efter det, räddande det från att drunkna eller bryta nacken av sig vid vart nytt experiment, så har ni sett kungen och mig.
Om jag kunnat ana hur det skulle bli, hade jag sagt nej till förslaget. Om någon vill förtjäna sitt bröd på att förevisa en kung som bonde, så må han göra det. Jag reder mig bättre med ett menageri. Det är tacksammare. Och likväl lät jag honom under de tre första dagarna aldrig stiga in i en stuga eller annan dylik boning. Skulle han någonstädes under sitt novitiat få gälla för vad han ville synas vara, så var det på de små värdshusen vid vägen och till dem inskränkte vi oss således. Ja, visst bjöd han till
