Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/20

Den här sidan har korrekturlästs

16

motto. Sätt in hela din kraft på det spel du har för händer, om det också inte är annat än »två herrar och en narr». Två saker föresatte jag mig: om vi fortfarande levde i det nittonde århundradet och jag befann mig bland galningar, som jag inte kunde komma ifrån, skulle jag inom kort göra mig till herre över dårhuset, om det var någon vån. Om det å andra sidan verkligen var det sjätte århundradet vi levde i, kunde jag inte önska mig något bättre; då skulle jag inom tre månader göra mig till husbonde över hela landet. Jag ansåg nämligen, att jag då vad bildning beträffade hade trettonhundra års försprång för alla de andra och utan all jämförelse var den bäst uppfostrade man i landet. Jag är inte den, som ödar tid sedan jag fattat mitt beslut och arbete föreligger. Jag sade således till pagen:

»Hör nu, min kära Clarence, om ni händelsevis heter så, jag skulle vilja be er vara snäll och sätta mig in i förhållandena en smula. Vad är namnet på den där företeelsen, som förde hit mig?»

»Min herre och din? Han är den gode riddaren och store lorden, sir Kay, seneschallen, fosterbror till vår länsherre, konungen.»

»Det är bra. Fortsätt! Berätta mig allt!»

Och det blev en lång historia, men den del därav, som hade omedelbart intresse för mig, var detta: han sade, att jag var sir Kays fånge, och att jag enligt övlig sed komme att kastas i ett mörkt fängelse och där sättas på knapp kost tills mina vänner löste ut mig — såvida jag inte dessförinnan råkade förmultna. Jag förstod, att det senare alternativet hade mest sannolikhet för sig, men jag ödade inte något pladder på det. Tiden var därtill för dyrbar. Pagen sade vidare, att så här dags var middagen snart över i stora salen, och att så snart lustbarheterna och det egentliga dryckeslaget började, skulle sir Kay skicka efter mig och förevisa mig för kung Artur och hans beryktade riddare, som sutto kring runda bordet. Han komme då att skryta över sin bragd att ha tillfångatagit mig, och skulle nog överdriva inte så litet, men det var i så fall varken passande eller rådligt, att jag beriktigade hans uppgifter. Sedan jag blivit förevisad, bar det