196
och gjorde sitt bästa, men vad mer? Inte kunde jag märka några framsteg.
Han skrämde mig oupphörligt, kom ständigt med nya överraskningar på nya och oväntade punkter. Vad gör han väl mot aftonen på den andra dagen? Jo, han tar helt obesvärat fram en dolk från kåpans insida.
»Du store!» utbrast jag. »Varifrån har ni fått den där, min kung?»
»Från en smugglare på värdshuset i går kväll.»
»Hur i all världen kunde det falla er in att köpa den?»
»Vi ha undgått åtskilliga faror genom fintlighet — din fintlighet — men jag har tänkt efter och anser, att det även kunde vara rådligt att bära ett vapen. Din fintlighet kunde kanske svika dig någon gång.»
»Men det är inte tillåtet för män av vårt stånd att bära vapen. Vad skulle en lord säga — ja, vad skulle vem som helst säga, som kom över en stackars bonde, som bar en dolk på sig?»
Det var tur för oss att ingen kom och fick se oss då. Jag övertalade honom att kasta bort dolken, och det var ungefär lika lätt som att övertala ett barn att avstå från något nytt och lustigt sätt att ta livet av sig. Vi vandrade framåt, tysta och försjunkna i tankar. Till sist sade kungen:
»Säg mig, när ni vet att jag funderar på någonting olämpligt eller något som är förbundet med fara, varför uppmanar ni mig inte strax att avstå från det?»
Det var en överraskande fråga, en ganska förvirrande fråga. Jag visste inte hur jag skulle fatta den eller vad jag skulle säga och slutet blev naturligtvis att jag sade:
»Men, sire, hur kan jag veta vad ni tänker?»
Kungen tvärstannade och stirrade på mig.
»Jag trodde du var större än Merlin och det är du sannerligen också i trolldom. Men profetia är förmer än trolldom. Merlin är en profet.»
Jag insåg, att jag begått en blunder. Jag måste återvinna den förlorade marken. Efter grundligt betänkande sade jag:
»Sire, jag har blivit missförstådd. Jag skall förklara mig. Det finns tvenne slag av profetia. Det ena består i
