skulle annars velat förnya det var gång ett nytt föremål bjöd sig och det hade inte passat mig, ty jag hade inte några flera bomber till hands.
TJUGUÅTTONDE KAPITLET.
Kungen exerceras.
På den fjärde dagens morgon, just i soluppgången och sedan vi traskat en timme i den kyliga dagbräckningen, fattade jag ett beslut. Kungen måste exerceras. Så här kunde det inte fortgå, han måste bli omhändertagen och samvetsgrant inövad, annars skulle vi aldrig våga stiga in i en boning. Själva kattorna skulle förstå, att han var en förklädd humbug och visst inte någon bonde. Jag tvärstannade därför och sade till honom:
»Sire, mellan era kläder och ert utseende råder ingen motsägelse och därvidlag är det rätt och bra; men mellan era kläder och ert uppträdande råder en i ögonen fallande motsägelse och därvidlag är; det alldeles på tok. Er militäriska gång, er förnäma hållning måste ändras. Ni håller er för rak, era åtbörder äro för högtravande, för självsäkra. Omsorgerna om ett konungarike kröka icke ryggen, sänka icke hakan, ändra icke blickens höga riktning, de vålla icke heller den osäkerhet och fruktan i hjärtat, vilka kännetecknas av en tölpig kropp och hasande steg. Det är den i ringhet föddes neddragande bekymmer som göra detta. Ni måste lära er konsten; ni måste härma fattigdomens kännetecken, torftighetens, förtryckets, de lidna förödmjukelsernas samt åtskilligt annats, som suger manligheten ur mannen och gör honom till en lojal, foglig, mönstergill undersåte, med vilken hans herrar kunna vara nöjda. Om ni inte gör det, skola till och med de små barnen förstå att ni är förklädd och hela vår plan går om intet i första stuga vi stiga in i. Försök att gå så här.»
Kungen såg noga på och försökte sedan härma mig.
»Går väl an — går väl an. Var god och sänk hakan litet mer — så där ja, mycket bra. Lyft inte ögonen för
