202
högt. Var god och blicka inte på horisonten utan på marken tio steg framför er. Ah — ja, det är bättre, det är mycket bra. Men vänta litet. Ni förråder för mycket spänstighet, för mycket säkerhet, krök knäna — knega litet mer. Var god och se på mig — så här är det jag menar… Nu kom ni underfund med det — så skall det vara — åtminstone något ditåt… Åja, det går an. Men! Här är det ändå någonting stort som fattas — jag vet inte precis vad. Var god och gå trettio alnar, så att jag kan få ett perspektiv… Se så ja — ni håller huvudet rätt, lunken är riktig, axlarna, ögonen, hakan är det inte något fel med, ej heller med gången och hållningen — var för sig är allt som det skall vara och ändå står det kvar, att det hela är galet. Summan stämmer inte. Var god och gör om det — nu tror jag, att jag börjar förstå vad det är. Ja, nu högg jag det. Ser ni, den äkta modlösheten saknas. Det är just olyckan, det. Alltsammans är amatörverk — de mekaniska detaljerna äro nog bra, de närma sig fullkomligheten. Allt det vilseledande är korrekt — utom att det inte vilseleder.»
»Vad är då att göra för att verka övertygande?»
»Låt mig tänka efter… Det är verkligen svårt att säga det. Det är nog ingenting annat än övning som kan avhjälpa saken. Här är rätta platsen därtill: rötter och stenbunden mark skola vänja er ifrån er ståtliga gång; man riskerar inte att bli avbruten, ty vi ha bara ett fält och en stuga inom synhåll och de ligga så långt bort, att ingen kan se oss därifrån. Det är nog bäst att vi draga oss ett stycke från vägen och anslå hela dagen till exercis, sire.»
Sedan exercisen pågått en liten stund sade jag:
»Vill ni, sire, nu föreställa er, att vi stå vid dörren till den där stugan och ha hela familjen framför oss. Var god och tilltala familjens överhuvud!»
Helt omedvetet rätade kungen upp sig till monumental hållning och sade med isande stränghet:
»Lymmel, gå efter en stol och servera mig det bästa ni har.»
»Ers nåd, det går inte för sig.»
»Vad är det för fel med det då?»
