»Dessa människor kalla inte varandra lymmel.»
»Är det verkligen sant?»
»Nej, det är bara deras överordnade, som kalla dem så.»
»Då skall jag väl försöka en gång till. Jag skall kalla honom usling.»
»Nej, nej! Han är ju en friman.»
»Det var sant, det. Kanske jag skall säga: ’min gode man’?»
»Det går nog an, ers nåd, men ändå bättre vore det, om ni sade vän eller broder.»
»Broder! — Till en sådan där stackare?»
»Men vi låtsa ju vara likadana stackare själva.»
»Ni har rätt. Jag skall säga broder. — Broder, gå efter en stol och bjud mig det bästa ni har. — Nå, var det bra?»
»Inte riktigt. Ni begärde bara för en, inte för oss — för en, inte för oss båda. Mat för en, stol åt en.»
Kungen såg litet förvirrad ut — i intellektuellt avseende vägde han just inte mycket. Hans huvud var ett timglas: det kunde rymma en idé, men den måste komma korn för korn, inte allt på en gång.
»Skulle också ni vilja ha en stol — och sitta?»
»Om jag inte satte mig, skulle den där mannen märka att vi inte voro jämlikar — och att vi till på köpet spelade våra roller ganska illa.»
»Det är både väl och sant sagt. Underbar är sanningen, i vilken form den än framställes! Ja visst, han måste bära ut stolar och mat för bådas vår räkning och när han betjänar oss, skall han inte visa mera vördnad för den ena än för den andra, då han bjuder oss handkanna och servett.»
»Se där ännu en detalj som måste rättas. Han får inte bära ut något till oss, vi skola gå in — in bland smutsen och vad som kanske är ändå mera frånstötande — äta tillsammans med husets folk, enligt husets vana och som jämlikar, såvida icke mannen är en livegen. Någon handkanna eller servett förekommer inte, vare sig han är livegen eller fri. Gå litet till, min herre och konung! Så där — nu är det bättre — det bästa ni gjort, men inte fullkomligt ändå. De där skuldrorna ha ej burit någon
