riket när han håller på med sitt arbete. Och vad musikern angår, som med sin stråke i handen sitter mitt i den stora orkestern, sköljd av de gudomliga ljudens stigande och sjunkande vågor — ja, visst kan det sägas att han arbetar, om man så vill, men uttrycket innebär dock en sarkasm. Arbetets lag förefaller mycket orättvis — men den existerar i alla fall och ingenting kan ändra den: ju större vederlag i njutning arbetaren hämtar därav, dess större blir ock hans betalning i klingande mynt. Och av samma art är också lagen för det genomskinliga skoj, som kallas ärftligt adelskap och ärftlig kungavärdighet.
TJUGUNIONDE KAPITLET.
Smittkopporna.
Då vi fram på eftermiddagen kommo till den där stugan upptäckte vi inte något liv i dess närhet. Åkerlappen därintill hade nyligen blivit skördad och såg nästan flådd ut, så noga hade man tagit vara på ax och halm. Stängsel, skjul, allt såg så ruckligt ut och vittnade om fattigdom. Intet djur rörde sig, ingen människa syntes till. Tystnaden var hemsk och påminde om dödens. Huset hade en enda våning och halmtaket var svart av ålder, söndrigt av vanvård.
Dörren stod på glänt. Vi smögo oss dit på tå och med återhållen andedräkt — ty känslan driver en att så bete sig vid dylika tillfällen. Kungen knackade på. Vi väntade. Intet svar. Knackade en gång till. Intet svar. Jag sköt sakta upp dörren och tittade in. Jag urskilde några dunkla gestalter och en kvinna rusade upp från golvet och stirrade på mig, som om hon väckts ur sömnen. Till sist fick hon mål i munnen.
»Var barmhärtig!» bad hon. »Allt är taget, ingenting finns kvar!»
»Arma kvinna, jag har inte kommit för att ta något.»
»Är ni inte en präst?»
»Nej.»
