Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/21

Den här sidan har korrekturlästs
17

nog i hast av med mig till fängelset, men han, Clarence, skulle allt hitta på något sätt att emellanåt besöka mig, muntra upp mig och hjälpa mig att meddela mig med mina vänner.

Att meddela mig med mina vänner! Jag tackade honom — det var det minsta jag kunde göra. Just ungefär då kom en lakej och sade, att jag skulle gå in i salen. Clarence förde in mig, ledde mig åt ena sidan och satte sig bredvid mig.

Det var i sanning ett sällsamt skådespel och högst intressant. Rummet var ofantligt stort, tämligen tomt på möbler och prydnader, men fullt av skriande kontraster. Det var mycket, mycket högt — så högt att baneren, som hängde ned från bjälkbågarna och bärbjälkarna däruppe, fladdrade i ett slags skymning; i vardera ändan på salen var en med stenbalustrad försedd läktare. Den ena upptogs av musiken, på den andra sågos kvinnor, klädda i häpnadsväckande färger. Golvet var täckt med stora stenplattor i svarta och vita rutor, något nötta av ålder och medfart, onekligen i behov av restaurering. Vad prydnader beträffar, funnos egentligen inga sådana, fastän väggarna voro behängda med några ofantliga bonader, som förmodligen ansågos som konstverk. Det var bataljstycken med hästar, formade likt dem, som barn klippa ut av papper eller baka av pepparkaksdeg. På hästarna redo män i fjällpansar och fjällen bildades av runda hål, så att männens harnesk sågo ut som om de blivit behandlade med en knäckebrödsnagg. Eldstaden var så stor att man mycket väl hade kunnat slå läger i den, och dess framskjutande sidor jämte spiselkappan av huggen sten förde tanken på en domkyrkoport. Utefter väggarna stodo stridsmän i bröstharnesk och hjälm med hillebarden som enda vapen — stela som bildstoder — och som sådana sågo de också ut.

Mitt under korsvalvet på det stora golvet stod ett ekbord, som de kallade »runda bordet». Det var så stort som en vanlig cirkus och kring det satt ett talrikt sällskap bestående av män, klädda i så lysande och mångskiftande färger, att det gjorde ont i ögonen att se på dem. De hade sina plymascherade hattar på. Blott när någon av

2Mark Twain, En Yankee.