Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/216

Den här sidan har korrekturlästs

212


TRETTIONDE KAPITLET.
Tragedien på herrgården.

Vid midnatt var allt slut och vi sutto med fyra lik omkring oss. Vi höljde dem med alla de trasor vi kunde finna och begåvo oss av sedan vi stängt dörren efter oss. Dessa människors hem måste bli deras grav, ty de kunde icke få kristlig begravning eller bli nedlagda i vigd jord. De voro som hundar, vilda djur, spetälska, och ingen själ som satte värde på sitt hopp om evigt liv ville kasta bort det genom att befatta sig med dessa av tuktan drabbade och besmittade varelser.

Vi hade inte gått mer än några alnar då jag uppfångade det krasande ljudet av steg på grus. Jag fick hjärtat i halsgropen. Det gick inte an att man fick se oss komma ut från det där huset. Jag drog kungen i kåpan och vi gömde oss bakom stugknuten.

»Nu äro vi i säkerhet», sade jag, »men det hängde så till sägandes på ett hår. Om natten varit ljusare, hade han sett oss, ty han var oss visst mycket nära.»

»Kanske var det ett djur och inte någon människa.»

»Det är sant, men om det var ett djur eller en människa, är det nog säkrast att stanna här en minut och låta varelsen komma ur vägen.»

»Hör! Den närmar sig till oss.»

Även det var sant. Stegen närmade sig — gingo rakt åt stugan till. Då var det nog ett djur och vi hade inte behövt bli så rädda. Jag ämnade stiga fram, men kungen tog mig i armen. Det blev tyst ett ögonblick, men så knackade det på stugudörren. Det kom mig att rysa. Knackningen upprepades och så hörde vi dessa ord, försiktigt uttalade:

»Mor! Far! Öppna — vi äro fria och ha med oss nyheter, som skola bleka era kinder men fröjda era hjärtan och vi få inte dröja här, vi måste fly! Och — men de svara inte. Mor! Far!»

Jag drog kungen med mig till stugans andra ända och viskade: