»Kom — nu kunna vi kila ut på vägen.»
Kungen tvekade och ämnade göra invändningar, men i detsamma hörde vi hur dörren gav efter och visste att dessa stackars kvarlevande män stodo inför sina döda anhöriga.
»Kom, min kung! Inom ett ögonblick ha de tänt ljus och sedan följer något som det skulle krossa ert hjärta att höra.»
Nu tvekade han inte längre. Det första vi kommit ut på vägen började jag springa och efter ett ögonblick gav han sin värdighet på båten och sprang med. Jag ville inte tänka på vad som försiggick i stugan — det stod jag inte ut med. Jag ville jaga det ur mitt sinne och tog därför upp det närmast liggande ämnet:
»Jag har haft den sjukdom som de där människorna dött av och har således ingenting att frukta. Men om inte också ni haft den —»
Han avbröt mig med att säga, att han var orolig och att det var hans samvete som oroade honom.
»Dessa unga män säga, att de blivit fria», sade han, »men på vad sätt? Det är inte troligt att deras herre frigivit dem.»
»Nej, visst inte, jag antar att de rymt.»
»Det är detta som oroar mig. Jag fruktar att så är och er misstanke bekräftar min farhåga, ty ni fruktar ju detsamma.»
»Det vill jag inte säga att jag gör. Jag misstänker att de rymt, men om de rymt bedrövar det mig ingalunda.»
»Inte mig heller, tror jag — men —»
»Vad är det? Vad ligger det för anledning till oro i den saken?»
»Om de rymt, är det vår skyldighet att gripa dem och antvarda dem till deras herre, ty det är icke tillbörligt att en man av hans rang skall utsättas för en så fräck och oförsynt förolämpning av personer av deras låga stånd.»
Där kom det fram igen. Han hade öga blott för en sida av saken. Han var så född, så uppfostrad, hans ådror voro fyllda med förfäders blod, som var genompyrt med omedveten brutalitet, genom arv överförd från
