Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/220

Den här sidan har korrekturlästs

216

Det var förstånd i vad han sade och vi gingo vidare. Under nästa mil råkade vi ytterligare på sex hängande figurer då blixten flammade till, och det var en ruskig färd. Det där sorlet kunde icke längre kallas sorl, det var som ett rytande av människoröster. En man ilade i flygande fart förbi oss, dunkelt skymtande i mörkret, eftersatt av andra män. De försvunno. Samma sak upprepades gång på gång. En häftig krök på vägen bragte oss inom synhåll av elden — det var en stor herrgårdsbyggnad som brann och litet eller intet återstod av den — överallt syntes flyende människor, ursinnigt eftersatta av andra.

Jag varnade kungen — sade honom, att detta icke var någon trygg plats för främlingar. Det vore bäst att vi drogo oss undan eldskenet tills förhållandena blivit bättre. Vi gingo tillbaka ett litet stycke och gömde oss i skogsbrynet. Från vårt gömställe sågo vi både män och kvinnor, som jagades av mobben. Det hemska verket fortgick nästan till dagningen. Då elden slocknat och ovädret upphört, slutade så småningom de ilande stegen och mörker och tystnad härskade åter.

Vi vågade oss fram och skyndade försiktigt från stället, och fastän vi voro alldeles uttröttade och mycket sömniga, gingo vi på tills vi hade den där platsen några mil bakom oss. Då begärde vi gästfrihet vid en kolares mila och fingo där vad man hade att ge. En kvinna var uppe och i arbete, men hennes man sov än på en halmsäck på lergolvet. Kvinnan föreföll ängslig tills jag sade henne, att vi voro resenärer som gått vilse och som hela natten irrat omkring i skogarna. Hon blev då språksam och frågade, om vi hört talas om de förfärliga tilldragelserna på Abblascures herrgård. Ja, vi hade hört talas om dem, men vad vi nu ville ha var vila och sömn. Kungen utbrast:

»Sälj huset till oss och ge er härifrån, ty vi äro farligt folk och komma direkt från personer som dött av smittkopporna.»

Det var nog välment av honom att säga så, men det var onödigt. En av nationens allra vanligaste prydnader var det så kallade voffeljärnansiktet. Jag hade redan märkt, att både kvinnan och hennes man voro dekorerade därmed.