218
ganska upprörande. Aderton personer hade blivit hängda eller slaktade, två bönder och tretton fångar hade omkommit i elden.
»Och hur många fångar fanns dit inalles i valven?»
»Tretton.»
»Då gingo de alla förlorade?»
»Ja, alla.»
»Men folket strömmade till i tid att rädda familjen. Hur kom det sig då att inga fångar blevo räddade?»
»Tror ni det gått an att vid ett sådant tillfälle öppna valven? Då hade det minsann kunnat hända, att några rymt.»
»Ni menar således, att ingen öppnade dem?»
»Ingen närmade sig dem, varken för att stänga eller öppna. Det är ju klart att bommarna voro förskjutna. Följaktligen behövde man bara ställa ut vakt, så att om någon bröt sig igenom för att rymma, skulle man kunna taga honom. Ingen blev tagen.»
»Och ändå undkommo tre», sade kungen, »och ni skulle göra väl i att kungöra det, så att rättvisan komme dem på spåren, ty det var dessa som mördade baronen och stucko huset i brand.»
Jag väntade just att han skulle komma fram med det där. Ett ögonblick visade mannen och hans hustru ett livligt intresse för denna nyhet och en viss otålighet att sprida ut den. Men så uppenbarade sig helt plötsligt någonting annat i deras ansikten och de började göra frågor. Jag besvarade själv frågorna och gav noga akt på effekten av mina svar. Jag märkte snart att kännedomen om vilka de tre fångarna voro i viss mån ändrat atmosfären och att vårt värdfolks fortsatta iver att gå och sprida nyheten var mera låtsad än verklig. Kungen observerade icke förändringen och det gladde mig. Jag förde över samtalet på andra detaljer rörande nattens tilldragelser och jag såg, att dessa människor kände en lättnad då jag gjorde det.
Vad som i hela denna historia verkade särdeles smärtsamt var den beredvillighet varmed det förtryckta samhället vänt sin grymhet mot sin egen klass i den gemensamma förtryckarens intresse. Detta äkta par tycktes anse, att i en tvist mellan en person av deras ringa stånd och hans
