220
rymma. Om de ej begått annat brott än att de motsatt sig pålagorna eller gjort sig skyldiga till därmed likställd dårskap, skulle jag ha försökt att skydda dem för att bli fasttagna. Men då de mördat en man av hög rang och bränt hans hus, är det en annan sak.»
Den sista anmärkningen var avsedd att lugna kungen. Då vi kommit ut på vägen försökte mannen skruva upp sig och se duktig ut samt gå med stadiga steg, men någon iver visade han icke. Efter en liten stund sade jag:
»Hur voro de där karlarna släkt med — voro de era kusiner?»
Han blev så blek som sotlagret i hans ansikte tillät det, stannade och sade med darrande röst:
»O, min Gud, hur vet ni det?»
»Jag visste det inte, jag bara gissade.»
»Stackars gossar, de äro förlorade. Och de voro ändå så hyggliga.»
»Ämnade ni verkligen gå dit bort och anmäla dem?»
Han visste inte rätt hur han skulle ta det, men svarade tveksamt:
»Ja—a.»
»I så fall anser jag er för en fördömd skurk!»
Han blev så glad som om jag sagt, att han var en ängel.
»Säg om de där vänliga orden, broder, ty ni menar naturligtvis, att ni inte skulle förråda mig, om jag brast i min plikt.»
»Plikt? Här kan inte bli tal om annan plikt än att hålla sig tyst och låta de unga männen undkomma. De ha gjort en rättfärdig handling.»
Han såg nöjd ut — nöjd och rörd men på samma gång ganska rädd. Han tittade både uppåt och nedåt vägen för att förvissa sig om att ingen fanns i närheten och så sade han helt sakta och försiktigt:
»Från vilket land kommer ni, broder, då ni kan uttala så farliga ord och ändå inte vara rädd?»
»De måtte väl inte vara farliga, när jag talar med en man av mitt eget stånd. Ni måtte väl inte tala om vad jag sagt?»
