224
jag trodde jag skulle komma fram och väl hundra andra saker. När de till sist slutat att fråga, fortsatte jag och gav dem åtskilliga underrättelser frivilligt, berättade att jag rådde om en hund som hette »Vak upp», att min första hustru var baptist och hennes farfar prohibitionist samt att jag känt en man som hade två tummar på var hand och en vårta på överläppens insida och som dog i hopp om en salig uppståndelse, och så vidare, tills äntligen även den nyfiknaste av dem alla fått nog och började se litet stött ut. Han måste dock visa vördnad mot en man av min finansiella betydenhet och snäste icke av mig, men jag märkte, att han tog igen skadan på sina underordnade, vilket ju var ganska naturligt. De växlade emellertid mitt tjugudollarsmynt, men jag trodde mig finna, att det något ansträngde banken, som man kunnat vänta, ty det var ungefär som att i nittonde århundradet gå in i en lanthandel och helt plötsligt be handelsmannen att få växla en tvåtusendollarssedel. Han kunde möjligen göra det, men han skulle nog undra över att en oansenlig jordbrukare hade så mycket pengar på fickan. Och detsamma tänkte förmodligen denne guldsmed, ty han följde mig till dörren och stod och såg efter mig med vördnadsfull beundran.
Våra nya pengar hade inte bara kommit i omlopp, deras språk talades även allmänt. Jag menar, att man övergivit de gamla benämningarna på de forna myntslagen och talade om att saker voro värda så och så många dollars eller cents eller mills eller milreis. Det var i hög grad tillfredsställande. Det märktes tydligt, att vi vunno terräng.
Jag blev bekant med många hantverksmästare, men den mest intressanta av dem alla var smeden Dowley. Han var en livlig karl med gott målföre, höll två gesäller och tre lärgossar och skötte sig förträffligt. Han höll verkligen på att bli rik, och det med en hisklig fart, och han var mycket aktad. Marco var stolt över att ha en sådan man till vän. Han hade tagit mig med sig dit under förevändning att visa mig det storartade etablissemang, som köpte en så betydlig del av hans kol, men det egentliga skälet var att visa mig hur obesvärat och nästan förtroligt han umgicks med denna storhet. Dowley och jag
