tvättvatten eller haft så pass mycket medlidande med dem, att han baddat deras sår. Man hörde dem dock icke sucka eller jämra sig, såg dem icke visa tecken till otålighet eller benägenhet att klaga. Den tanken tvingade sig på mig: »De där skälmarna ha nog på sin tid behandlat andra på samma sätt; då nu deras tur kom, väntade de sig inte någon annan behandling; deras filosofiska beteende är följaktligen icke resultatet av själslig tukt, intellektuell styrka eller resonemang. Det är ej annat än animal träning; de äro vita indianer.»
TREDJE KAPITLET.
Riddare av runda bordet.
Talet vid runda bordet utgjordes förnämligast av monologer — berättelser om äventyr, under vilka dessa fångar blivit tagna och deras vänner och medhållare dödade och berövade sina hästar och rustningar. Såvitt jag kunde förstå voro i allmänhet dessa mordiska äventyr inga plundringståg, företagna i avsikt att hämnas oförrätter eller avgöra gamla tvister eller plötsliga missförstånd; nej, i regel voro de helt enkelt en tvekamp mellan främlingar som aldrig blivit föreställda för varandra och mellan vilka ingen anledning till osämja existerade. Många gånger hade jag sett ett par pojkar, som inte kände varandra, händelsevis mötas och skrika: »Jag ska ge dig, jag!» samt flyga på varandra. Men dittills hade jag trott att sådant blott var barnens sätt och betecknande för barndomen. Dessa stora drumlar tycktes emellertid hålla fast vid det och skryta med det, fastän de hunnit till mogen ålder och därutöver. Och likväl fanns det någonting vinnande hos dessa sveklösa människor, någonting tilldragande och älskvärt. I hela denna stora barnkammare tycktes det inte finnas så pass mycket hjärna att den kunde tjäna till bete på en metkrok, men det gjorde ingenting, ty snart insåg man, att detta tankeförmågans organ inte behövdes i ett sällskap likt detta, tvärtom skulle det skadat det,
