228
liskt skall det vara, annars är det inte något nöje. Jag tog fram så mycket pengar att det tillförsäkrade mig handelsmannens vördnad och så antecknade jag allt vad jag ville ha och räckte honom förteckningen för att se om han kunde läsa. Han kunde det och ådagalade med stolthet sin kunskap. Han berättade, att han blivit uppfostrad av en präst och kunde både läsa och skriva. Han ögnade igenom notan och anmärkte med tillfredsställelse, att den var ganska ansenlig. Och det var sant — för en sådan där liten affär. Jag anskaffade inte bara ingredienserna till en präktig middag, jag rekvirerade åtskilligt extra. Jag sade till om att sakerna skulle köras ut till Marcos bostad och avlämnas där på lördags afton samt att räkningen skulle bli mig tillsänd på söndagen vid tiden för middagsmålet. Han sade, att jag kunde lita på hans fermeté och noggrannhet, den var regel för huset. Han anmärkte också att han gratis skulle bifoga ett par sparbössor till Marcos — de begagnades numera allmänt. Han ansåg dem ytterst effektiva. Jag sade:
»Var snäll och fyll dem till hälften och sätt det på räkningen.»
Det skulle han med nöje göra. Han laddade sparbössorna och jag tog dem med mig. Jag vågade inte säga honom, att de voro min egen uppfinning och att jag utfärdat officiell befallning om att de till regeringens pris skulle säljas av alla handlande i riket. Priset var en obetydlighet, som tillföll handelsmannen, icke regeringen. Vi levererade dem för ingenting.
Kungen hade knappt märkt att vi varit borta då vi kommo tillbaka på aftonen. Han hade snart åter försjunkit i sin dröm om en storartad invasion i Gallien, med hela sitt rikes styrka bakom sig, och eftermiddagen hade förgått innan han vaknat igen.
