232
vid sådant utan som är villig att ta emot vem som helst som är rättsinnig och hederlig, även om hans ställning är mycket anspråkslös. Till tecken härpå räcker jag er min hand och med min egen mun säger jag: vi äro jämlikar — jämlikar», och leende såg han sig om med belåtenheten hos en den där gör någonting nobelt och vackert och mycket väl vet det.
Kungen tog handen med en tämligen illa dold motvilja och släppte iden lika villigt som en dam släpper en hal fisk. Det hade dock god verkan, ty det tolkades som den naturliga förvirringen hos den som överstrålats av storhetens glans.
Hustrun kom nu ut med bordet och ställde det under ett träd. Det väckte mycken överraskning, enär det var splitter nytt och av särdeles god furu. Men än ytterligare stegrades förvåningen då hon, med åtbörder av sorglös likgiltighet — men med ögon som flammade av övermod och röjde det verkliga sinnestillståndet — vecklade ut en alldeles ren duk och bredde den över bordet. Detta översteg till och med smedens husliga storhetsvanor och tog honom djupt, det märktes. Men Marco var i himmelriket och även det märktes. Och så kom hans hustru ut med två vackra nya stolar. Det väckte sensation; det syntes i ögonen på varenda gäst. Hon bar ut två stolar till — så lugnt hon kunde. Åter sensation och undertryckt mummel. Och så ytterligare två — det var som om hon i sin stolthet svävat fram i luften. Gästerna voro som förstenade och muraren muttrade:
»Jordisk ståt har det med sig att den framkallar vördnad.»
Då frun i huset vände sig om för att gå in, kunde Marco inte låta bli att säga med någonting som skulle föreställa lugn likgiltighet, men var tämligen misslyckat som imitation betraktat:
»Det är nog. Låt det andra vara.»
Det fanns således mer! Vilken effekt det gjorde! Själv kunde jag inte ha skött mina kort bättre.
Och nu började madamen att hopa överraskning på överraskning med en fart som drev upp den allmänna förvåningen till 150° i skuggan och på samma gång för-
