Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/238

Den här sidan har korrekturlästs

234

Han slutade. En djup tystnad rådde. Ej en lem rörde sig. Ej en näsborre förrådde andedräktens genomgång.

»Är det allt?» frågade jag med det allra största lugn.

»Allt, vackra herre, utom att åtskilliga saker av föga betydelse blivit sammanförda under rubriken ’diverse’. Om ni behagar, skall jag speci —»

»Det är alldeles likgiltigt», sade jag i det jag lät orden åtföljas av en nonchalant åtbörd, »låt mig bara höra totalsumman.»

Bokhållaren lutade sig mot ett träd för att få stöd och sade:

»Trettioniotusen etthundrafemtio milreis!»

Hjulmakaren föll från stolen, de andra höggo tag i bordet för att inte dimpa och från mun till mun gick utropet:

»Gud vare oss nådig på olyckans dag!»

Bokhållaren skyndade att säga:

»Min far bad mig hälsa, att han inte rimligtvis kan begära, att ni skall betala allt med detsamma, han ber bara —»

Jag ägnade inte den allra ringaste uppmärksamhet åt orden, behandlade dem som om de varit luft. Med en till trötthet gränsande vårdslöshet tog jag upp pengarna och slängde fyra dollars på bordet. Ni skulle ha sett hur de bligade!

Bokhållaren blev både förvånad och förtjust. Han bad mig behålla en dollar som säkerhet tills han hunnit gå till staden och — jag avbröt honom:

»Och växla för att ge mig tillbaka nio cents? Å, prat! Tag alltsammans. Ni kan behålla överskottet.»

Ett sorl gick genom åhörarkretsen.

»Han måtte vara stormrik. Han kastar ju bort pengar, som om det vore bara skräp.»

Smeden var alldeles förkrossad.

Bokhållaren tog sina pengar och raglade ut som glädjedrucken. Jag sade till Marcos hustru:

»Se här, gott folk, en liten sak till er» — och jag räckte henne sparbössorna som om de varit en ren bagatell, ehuru de innehöllo femton cents vardera i klingande mynt; och under det att de fattiga makarna utgöto sig i förvåning