236
jag tycktes vara ofantligt lyckosam och rik. Jag skulle blivit föremål för hans tillbedjan, om jag burit det allra lilla obetydligaste adliga namn. Och inte bara för hans utan för alla ofrälse personers i landet, även om den ofrälse stått på höjden av intelligens, värde och karaktär och jag varit renons på alla tre. Så var det och så skulle det förbliva så länge England fanns till. När profetians ande kom över mig, kunde jag blicka in i framtiden och se detta land resa statyer över sina märkvärdiga Georgar och andra kungliga och adliga odågor, men däremot totalt försumma dessa män som näst Gud fört världen framåt — exempelvis Gutenberg, Watt, Arkwright, Whitney, Morse, Stephenson, Bell.
Kungen försåg sig rundligt med mat och dryck och då samtalet efteråt icke vände sig kring bataljer, erövringar och tvekamp i harnesk, tyckte han det var tråkigt, blev sömnig och gick att ta sig en lur. Mrs Marco dukade av, ställde ölkaggen i närheten och gick att i all anspråkslöshet äta sig mätt av överlevorna, under det att vi andra började avhandla ämnen som lågo oss om hjärtat — affärer, löner och dylikt. Vid första påseendet syntes allt särdeles lyckosamt i detta lilla lydrike — vars herre var kung Bagdemagus — jag menar i jämförelse med sakernas tillstånd i min trakt. Här stod skyddstullsystemet i fullt flor, då vi däremot så småningom arbetade oss ned till frihandel och nu hunnit ungefär halvvägs. Det dröjde inte länge innan Dowley och jag voro de enda som pratade — de andra hörde uppmärksamt på. Dowley började bli varm, vädrade en fördel och började göra frågor, som han trodde skulle bli kvistiga nog för mig, och det kan inte nekas, att de sågo så ut.
»Säg mig, broder, hur stor lön får i ert land en befallningsman, en fördräng, en forman, en fåraherde, en svinherde?»
»Tjugufem milreis om dagen, det vill säga en fjärdedels cent.»
Smeden strålade av glädje. Han sade:
»Hos oss ger man dem dubbelt så mycket. Och hur mycket förtjänar en hantverkare — en timmerman, en grovsnickare, en murare, målare, smed eller hjulmakare?»
