Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/241

Den här sidan har korrekturlästs
237

»I genomsnitt femtio milreis eller en halv cent om dagen?»

»Hå, hå! Hos oss få de hundra. Varenda skicklig hantverkare betalas hos oss med en cent om dagen! Om jag undantar skräddaren, men inga andra, så få de en cent om dagen och vid forcerat arbete få de mer — ja, ända till hundratio eller hundrafemton milreis om dagen. Själv har jag i veckan betalt etthundrafemtio. Leve protektionismen! Åt fanders med frihandeln!»

Och hans ansikte sken över sällskapet som då solen bryter fram ur molnet. Men jag lät mig inte bekomma. Jag riggade upp min pålkran och tog femton minuter på mig för att riktigt driva ned den gode mannen i jorden — driva ned honom så djupt att inte ens skymten av hans skalle skulle synas över ytan. Och så här började jag attacken. Jag sade:

»Hur mycket betalar ni för ett skålpund salt?»

»Hundra milreis.»

»Vi betala fyrtio. Vad betalar ni för oxkött och fårkött, när ni köper det?»

»Det varierar, men inte mycket. Man kan säga 75 milreis skålpundet.»

»Vi betala 33. Vad ger ni för ägg?»

»Femtio milreis pr dussin.»

»Och vi tjugu. Vad betalar ni för öl?»

»Det kostar 8 ½ milreis halvstopet.»

»Vi få det för 4; 25 buteljer för en cent. Vad kostar vetet?»

»900 milreis pr bushel.»

»Vi betala 400. Vad ger ni för en mansdräkt av buldan?»

»Tretton cents.»

»Vi ge sex. Vad betalar ni för en klänning åt arbetarens eller hantverkarens hustru?»

»Vi betala 8. 4. 0.»

»Ge akt på skillnaden: ni betalar åtta cents och fyra mills, vi betala bara fyra cents.» Och nu skred jag till att trumfa i honom sanningen. »Hör nu, min vän», sade jag, »hur har det gått med de där höga lönerna, som ni skröt så mycket med för några minuter sedan?» Och med stilla