242
hjälp av något dokument kunna vi således tämligen noga räkna ut hur höga lönerna voro för fyra, fem hundra år sedan. Gott och väl, men sluta vi med det? Nej. Vi upphöra att se tillbaka, men vi vända oss om och tillämpa lagen på framtiden. Mina vänner, jag kan säga er lönernas ungefärliga belopp vid vilken tidpunkt som helst i framtiden ni önska, och detta genom sekler.»
»Vad säger ni, gode man, vad säger ni?»
»Jo, om sjuhundra år ha lönerna blivit sex gånger så stora som de äro nu i er trakt och drängarna skola för sitt arbete få 3 cents om dagen, hantverkarna 6.»
»Jag önskar jag finge dö nu och leva då?» inföll Smug, hjulmakaren, med en girig glans i ögat.
»Och inte nog med det; drängarna skola få sin kost dessutom, sådan den är: inte bli de feta på den. Tvåhundrafemtio år senare — hör nu på! — blir en hantverkares lön — besinna att detta är lag och inte gissningar — blir en hantverkares lön tjugu cents om dagen!»
Alla drogo efter andan av pur bestörtning. Dickon, muraren, höjde ögon och händer mot skyn och utbrast:
»Mer än tre veckors betalning för en dags arbete!»
»Sådana rikedomar — sådana rikedomar!» mumlade Marco och andades kort och hastigt.
»Lönerna komma att så småningom stiga och stiga lika jämnt som ett träd växer, och efter ytterligare trehundrafyrtio år blir det åtminstone ett land, där hantverkarens lön i genomsnitt utgör tvåhundra cents om dagen.»
Detta förstummade dem totalt. På två minuter kunde ingen av dem få fram andan. Till sist sade kolaren helt andaktsfullt:
»Ack, om jag finge leva och vara med om det!»
»Det är ju en earls inkomster!» sade Smug.
»En earls, säger ni?» inföll Dowley. »Ni kunde ta till mera och ändå inte ljuga. I hela Bagdemagus’ rike finns det inte en earl med sådana inkomster. En earls inkomster — säg då hellre en ängels!»
»Jaha, så kommer det att gå med lönerna. Så där långt fram i tiden kommer den mannen att med en veckas arbete förtjäna lika mycket som ni nu på femtio veckor. Och åtskilligt annat av överraskande natur kommer
