också att inträffa. Broder Dowley, vem är det som varje vår bestämmer de för året gällande lönerna för alla slag av hantverkare, arbetare och tjänare här?»
»Ibland är det domstolen, ibland stadsstyrelsen, men för det mesta är det fredsdomaren som bestämmer lönerna.»
»Ber han inte någon av de där fattiga stackarna hjälpa honom med att bestämma lönerna?»
»Det vore också en idé! Jag ber er lägga märke till, att det är husbonden som betalar lönen och att det är honom saken närmast angår.»
»Ja visst, men jag trodde att också den andra hade något litet på spel och att saken även angick arbetarens hustru och barn. Husbönderna utgöras av adeln, de rika och de välbärgade i allmänhet. Detta fåtal, som icke arbetar, bestämmer lönen för den stora bikupan som arbetar. Ni förstår, de utgöra ett förbund, ett slags fackförening — för att begagna ett nytt ord — som håller ihop om att tvinga sina ringare bröder att taga vad de behaga giva. Trettonhundra år härefter — så säger den oskrivna lagen — är den föreningen i minoriteten och då kommer detta fina folks ättlingar att rasa och skrika och skära tänderna med anledning av de nya fackföreningarnas tyranni. Jo jo, män! Fredsdomaren kommer nog att helt lugnt bestämma lönerna ända fram i det nittonde århundradet; men då kommer helt plötsligt den avlönade att anse, att ett par tusen om året eller så vid lag kan vara tillräckligt att anslå åt den myndigheten och han reser sig upp och vill själv ha ett ord med i laget, när det gäller att bestämma lönerna. Han har då en lång och bitter räkning på oförrätter och förödmjukelser att uppgöra.»
»Tror ni verkligen —»
»Att han kommer att vara med om att bestämma lönerna? Ja, visst tror jag det. Och då har han hunnit växa sig stark och duglig.»
»Det kommer att bli sköna tider, det där!» hånade den förmögne smeden.
»Och ännu ett! I de dagarna kan en husbonde leja en karl för en enda dag eller vecka eller månad, om han så vill.»
»Vad för något?»
