mobben — en och annan man eller kvinna som hyser ett hemligt agg till honom — tänk er att han är illa omtyckt i samhället på grund av sin stolthet, sin medgång eller av någon annan anledning — under sådana förhållanden begagnar man sig snart av stenar och tegelpannor i stället för av jordkokor och katter.»
»Det är nog ganska vanligt.»
»I regeln blir han krympling för livet, inte sant? — En krossad käk, utslagna tänder? Eller stympade ben, som angripas av kallbrand och få tagas av? Eller ett utslaget öga — kanske förlust av båda ögonen?»
»Det händer nog, gu'nås så visst.»
»Och om han är illa omtyckt, kan han lita på att han dör där vid skampålen eller i stocken, är det inte så?»
»Visst kan han det. Det kan inte förnekas.»
»Jag antar, att ingen av er är illa omtyckt — med anledning av högfärd eller övermod eller överdrivet välstånd eller något av allt det som väcker avund och ovilja bland dräggen av befolkningen i en by? Ni skulle inte anse er riskera något, om ni sutte i stocken?»
Dowley våndades märkbart. Jag förstod, att han blivit träffad. Men han förrådde det icke med något uttalat ord. Vad de andra beträffar, talade de ut — klart och tydligt och med mycket eftertryck. De sade, att de hade sett tillräckligt av stocken för att veta hur det kan gå folk i den, och hellre än att sitta i stocken, underkastade de sig en hastig död medelst hängning.
»Låt oss övergå till någonting annat», sade jag, »ty jag tror att ni håller med mig om att stocken borde avskaffas. Jag anser, att några av våra lagar äro ganska orättvisa. Om jag till exempel gjort mig skyldig till något som bort ådraga mig stocken och ni vet att jag gjort det och inte anmäler mig, så kommer ni i stocken om någon anmäler er.»
»Och detta med rätta», sade Dowley, »ty det är ens skyldighet att anmäla. Så säger lagen.»
De andra instämde.
»Får gå för det då, efter jag blir överröstad. Men en sak finns det ändå, som inte är rättvis. Magistraten bestämmer till exempel en hantverkares lön till en cent om
