med svärd i kristenhetens led — till honom som sitter där!» och han pekade på sir Lancelot. Ah, det slog an — det var ett rasande fiffigt drag. Och så fortfor han och berättade hur sir Lancelot för kort tid sedan varit ute och sökt äventyr och dödat sju jättar med ett enda slag av sitt svärd samt ur fångenskap befriat etthundrafyrtiotvå unga flickor. Då sir Lancelot, alltjämt på spaning efter äventyr, ridit vidare, hade han funnit honom — sir Kay — invecklad i en förtvivlad kamp mot nio utländska riddare, genast övertagit kampen och besegrat de nio. Och den natten hade sir Lancelot helt sakta stigit upp, klätt sig i sir Kays rustning, tagit sir Kays häst och begivit sig till fjärran land, där han i ett ordnat fältslag besegrat sexton riddare, i ett annat trettiofyra. Och alla dessa liksom de nio föregående lät han gå ed på att de vid pingsttiden skulle rida till Arturs hov och överlämna sig i drottning Guenevers händer som seneschallen sir Kays fångar, ett byte för hans ridderliga tapperhet. Och här voro de nu, dessa sex, och de andra skulle komma efter, så fort deras förfärliga sår blivit läkta.
Nå ja, det var rörande att se drottningen rodna och le och se förlägen och lycklig ut och kasta förstulna blickar på sir Lancelot, blickar som helt säkert skulle gjort att han blivit skjuten i Arkansas.
Alla prisade sir Lancelots mod och storsinthet och vad mig beträffade var jag alldeles förbluffad över att en man alldeles ensam varit i stånd att övervinna och tillfångataga sådana bataljoner av övade stridsmän. Detta sade jag till Clarence, men den tosingen, som förlöjligade allt, svarade:
»Om sir Kay hunnit få ännu en flaska surt vin i sig, skulle det blivit dubbelt så många.»
Med ledsnad såg jag på gossen och under det att jag så gjorde, märkte jag, att ett moln av djup nedslagenhet sänkte sig över hans ansikte. Jag följde riktningen av hans blick och såg att en mycket gammal, vitskäggig man, klädd i en fladdrande svårt kåpa, rest sig upp och på ostadiga ben ställt sig vid bordet, sakta nickande på huvudet och betraktande sällskapet med sina vattniga, irrande ögon. Samma lidande uttryck som låg över pagens ansikte återfanns i alla de andras — uttrycket hos stumma
