246
dagen. Lagen säger, att om någon arbetsgivare, vore det ock under den största arbetsbrådska, vågar att betala över en cent om dagen, vore det blott en enda dag, skall han både bli bötfälld och ställd vid skampålen för det och att den som vetat om saken utan att angiva mannen drabbas av samma straff. Nu synes det mig orättvist, Dowley, och mycket farligt för oss alla, att för att ni råkade tanklöst erkänna, att ni under veckans lopp betalat en cent och femton mil —»
Det verkade rent av förkrossande. Ni skulle ha sett hur hela sällskapet föll ihop. Jag hade så sakta och omärkligt smugit mig på den stackars leende och självbelåtne Dowley, att han inte hade en aning om vad som skulle hända förrän slaget föll och krossade honom i smulor.
En särdeles lyckad effekt — en bland de mera lyckade jag framkallat — om man besinnar hur litet tid jag haft på mig.
Men jag insåg genast, att jag gått något för långt.
Jag hade tänkt skrämma dem, men jag hade inte tänkt skrämma ihjäl dem. Och det var på vippen att jag gjort det. Ser ni, de hade under en hel livstid lärt sig att värdera skampålen eller stocken. Men att nu se den stirra dem i synen och veta sig en och varenda en i mitt, främlingens, våld, om jag fann för gott att anmäla dem, det var verkligen hemskt och de kunde inte hämta sig från chocken, inte återvinna sin självbehärskning. Bleka, darrande, stumma, ömkliga! De voro nästan som döda och jag fann det ganska obehagligt. Naturligtvis hade jag trott, att de skulle be mig hålla tyst med saken och sedan skaka hand med mig, tömma en bägare laget runt och skratta åt alltihop. Men det gjorde de visst inte. Ser ni, jag var ju en okänd person bland ett mycket förtryckt och misstänksamt folk, ett folk, av vars hjälplöshet man vetat att draga fördel och som aldrig väntat sig ett gott bemötande av andra än sina egna familjer och intimaste vänner. Skulle de be mig vara mild, rättvis, ädelmodig? Visst ville de göra det, men de tordes inte.
