TRETTIOFJÄRDE KAPITLET.
Yankeen och kungen sålda som slavar.
Vad var nu för mig rådligast att göra? Jag fick inte förhasta mig, det var då säkert, men jag måste hitta på en liten diversion, tänka ut någonting medan dessa stackars människor hade någon möjlighet att åter komma till liv. Där satt Marco, förstenad då han som bäst höll på med att utfundera mekaniken på sin sparbössa, petrificerad i den ställning han innehade då min klubba föll, där satt han med leksaken sluten i sina medvetslösa händer. Jag tog den nu ifrån honom och ämnade förklara mysteriet. Mysteriet! En sådan liten enkel tingest, men den var dock mystisk nog för det folket och den tiden.
Jag har aldrig sett några så bortkomna varelser i allt som rörde mekanik. De voro nämligen alldeles ovana vid dylikt. Sparbössan var en liten dubbéelpipig tub av härdat glas, försedd med en stålfjäder, som, då man tryckte på den, sköt ett hagel. Men haglet skadade ingen, det föll bara ned i handen. Två storlekar funnos i bössan — små senapsfröhagel och en annan sort, som var betydligt större. Haglen voro pengar. Senapsfröhaglen representerade milreis, de större haglen mills. Bössan var således en börs och en mycket behändig sådan. Man kunde med full ackuratess betala i mörkret med den och man kunde bära den i munnen eller i västfickan, om man hade någon. Jag tillverkade dem i olika storlekar — en så stor att den rymde motsvarigheten till en dollar. Att begagna ammunition till mynt var mycket praktiskt för regeringen. Metallen kostade ingenting och pengarna kunde inte efterapas, ty jag var den ende i riket som förstod att sköta ett hageltorn.
Kungen kom nu tillbaka till oss, uppfriskad av sin lur och vid bästa humör. Vad som helst kunde göra mig nervös, ty jag var så orolig — våra liv svävade i fara. Dessutom retade det mig att i kungens öga upptäcka ett visst något, som antydde, att han berett sig på att spela
