250
De hade säkert sprungit ut på vägen efter hjälp. Jag bad kungen lägga benen på ryggen och sedan skulle han få veta varför. Det gick raskt för oss att komma över slätten och då vi störtade in i skogen, vände jag mig om och fick se en skara häftigt upprörda bönder med Marco och hans hustru i spetsen. De skreko och larmade förskräckligt, men det gjorde oss ingen skada. Skogen var tät och sedan vi väl kommit in i dess djup, skulle vi klättra upp i ett träd och låta dem vissla efter oss. Men så fingo vi höra ett annat ljud — hundskall. Ja, se det var någonting annat, det. Det försvårade uppgiften. Vi måste sätta över något rinnande vatten.
Vi skyndade framåt i hastigt tempo och snart hördes ljuden blott som ett dämpat sorl. Vi kommo till en å och ilade ned i den. Hastigt vadade vi utför den, gynnade av skogens dunkel. Då vi hade tillryggalagt minst trehundra alnar, fingo vi se en ek med en stor gren, som stack ut över vattnet. Vi klättrade upp på grenen och började kravla oss fram på den i riktning mot stammen och nu hördes ljuden tydligare. Bönderna hade således funnit vårt spår och närmade sig en stund ganska hastigt. Men så gick det mindre hastigt igen. Hundarna hade säkert kommit till det ställe där vi hoppat i vattnet och kilade nu upp och ned vid stranden under försök att åter komma oss på spåren.
Sedan vi lyckligt kommit upp i trädet och gömt oss bakom lövverkets draperier var kungen lugn och trygg, men det var inte jag. Jag trodde, att vi skulle kunna krypa ut på en gren och förflytta oss till nästa träd, åtminstone ansåg jag det löna mödan att försöka. Vi försökte det och med framgång, ehuru kungen halkade vid övergången och så när hade fallit. Bland löven funno vi ett trevligt tillhåll och ett säkert gömställe, och nu hade vi ingenting annat att göra än att lyssna till jakten.
Bäst det var kom den och det med fart — längs åns båda stränder. Den blev allt mer och mer bullersam — i nästa ögonblick svällde den ut till ett dövande larm: skrik, hundskall, tramp — och så svepte den förbi som en cyklon.
»Jag fruktade, att den utskjutande grenen skulle väcka några aningar hos dem», sade jag, »men jag är inte ledsen
