252
fackmannen inte beredd på honom. Han gör vad han inte borde göra och ofta överrumplar detta den utmärkte fäktaren och gör slut på honom med detsamma. Hur skulle då jag med min begåvning kunnat vidtaga några effektiva förberedelser mot en närsynt, vindögd, tjockhuvad tölp, som ämnade sig i ett galet träd och kom i ett rätt? Ja, just det gjorde han. Han valde ett galet träd, vilket naturligtvis råkade vara det rätta, och klättrade upp i det.
Nu var det allvarsamt för oss. Vi sutto stilla och avvaktade utgången. Bonddrängen stretade sig uppför den knöliga stammen. Kungen reste sig och höll ena benet till reds. Då klättrarens huvud kom inom räckhåll för det, hördes ett dovt ljud och karlen föll pladask i backen. Ett utbrott av häftig vrede följde, skaran svärmade till från alla håll och vi voro fångar uppe i trädet. Ännu en karl klättrade upp, grenen, som tjänat oss till bro, upptäcktes och en våghals besteg det träd, från vilket grenen utgick. Kungen befallde mig att spela Horatius och försvara bron. En stund närmade sig fienden med mycken fart; men vad gjorde det, anföraren för var avdelning fick sig en sinkadus, som fällde honom bara han kom inom räckhåll. Kungen fattade åter mod och hans glädje var gränslös. Han sade, att om ingenting kom i vägen för våra utsikter, skulle vi få en härlig natt, ty följde vi den nu inslagna taktiken kunde vi försvara trädet mot hela den landsändan.
Tyvärr kom mobben snart till samma slutsats, avstod följaktligen från sin anfallsplan och började överlägga om andra sätt. Några vapen hade de icke, men det fanns gott om stenar och stenar dugde mycket bra. Vi hade ingenting att invända. En och annan sten kunde möjligen tränga upp till oss, men det var inte troligt. Vi voro väl skyddade av grenar och löv och vi syntes icke från någon god siktpunkt. Om de bara ville förslösa en halvtimme på stenkastning, skulle mörkret komma oss till hjälp. Vi kände oss ganska belåtna. Vi kunde le, ja, nästan skratta.
Men det gjorde vi inte och det var allt bäst, ty då skulle vi blivit avbrutna. Innan stenarna i femton minuter surrat genom löven och studsat mot grenarna, började vi
