märka en lukt. Vi nosade på den och funno förklaringen,
Det var rök! Vi hade slutligen förlorat spelet — det måste vi erkänna. När röken bjuder, måste man komma. Högen av torrt ris och fuktigt ogräs växte allt mer och mer och när karlarna sågo det tjocka molnet stiga och omsluta trädet brusto de ut i stormande jubel. Jag fick fram andan så pass att jag kunde säga:
»Stig på, min furste! Min plats är efter er.»
Kungen flämtade.
»Följ mig ned», sade han, »och stöd ryggen mot ena sidan av stammen — lämna den andra sidan åt mig. Och sedan skola vi slåss. Var och en må stapla upp sina döda efter eget tycke och för gottfinnande.»
Därefter steg han ned, harklande och hostande, och jag följde med. Jag kom till marken ett ögonblick efter honom, vi skyndade till våra respektive platser och så började vi giva och taga så mycket vi orkade. Slamret och bullret voro förskräckliga. Det var en storm av villervalla, tumult och fallande slag. Helt plötsligt redo ett par män in i hopen och en röst skrek:
»Håll, eller ni äro dödens män!»
Vad det lät bra! Röstens ägare bar gentlemannens alla kännetecken: en pittoresk och dyrbar dräkt, en befallande hållning, ett hårt ansiktsuttryck och av utsvävningar stämplade drag. Hopen drog sig ödmjukt tillbaka som kuschade hundar. Gentlemannen betraktade oss med prövande blick och sade i sträng ton till bönderna:
»Vad göra ni med dessa män?»
»De äro vettvillingar, nådiga herre, som kommit vandrande, vi veta inte varifrån och —»
»Ni veta inte varifrån? Vilja ni påstå, att ni inte känna dem?»
»Högt ärade herre, vi tala sanning. De äro främlingar och okända för alla här i trakten. De äro de våldsammaste och blodtörstigaste galningar som nånsin —»
»Tyst! Ni veta inte vad ni säga. De äro inte galna. Vilka äro ni? Och varifrån komma ni? Förklara er!»
Vi äro ej annat än fredliga främlingar, sir», sade jag, »och vi resa i egna angelägenheter. Vi äro från ett avlägset land och obekanta här. Vi ha icke haft för avsikt att
