254
göra något ont, men om inte ni så tappert trätt skyddande emellan skulle dessa människor ha dödat oss. Som ni förmodat, sir, äro vi ingalunda galna, ej heller äro vi våldsamma eller blodtörstiga.»
Gentlemannen vände sig till sitt följe och sade lugnt:
»Piska in de där djuren i deras hålor!»
Mobben försvann ögonblickligen och efter bönderna följde ryttarna, svängande sina piskor och obarmhärtigt ridande ned dem som voro vettlösa nog att hålla sig till vägen i stället för till snåren. Skriken och bönerna dogo snart bort i fjärran och ryttarna återkommo så småningom. Gentlemannen hade under tiden examinerat. oss men just inte fått reda på mycket. Vi slösade med tacksägelser för den tjänst han gjort oss, men vi meddelade honom inte annat än att vi voro främlingar från ett avlägset land, utan vänner här. Sedan hela eskorten kommit tillbaka sade gentlemannen till en av sina tjänare.
»För fram handhästarna och sätt upp dessa män.»
»Ja, mylord.»
Vi placerades i eftertruppen bland tjänarna. Vi redo tämligen fort och höllo en stund efter mörkrets inbrott utanför ett värdshus vid vägen, tio till tolv engelska mil från scenen för våra ledsamma erfarenheter. Mylord gick genast till sitt rum, sedan han beställt supé, och så sågo vi honom icke mer. I dagbräckningen följande morgon frukosterade vi och gjorde oss färdiga att färdas vidare.
Mylords förnämsta följesven steg nu fram helt nonchalant och sade:
»Ni ha sagt att ni tänkte färdas vidare på den här vägen och vi ämnade oss åt samma håll. Min herre, earl Grip, har därför befallt att ni få behålla era hästar och rida vidare samt att några av oss rida med er en tjugu mil till en vacker stad som heter Cambenet, och sedan äro ni utom all fara.»
Vi kunde ej annat än tacka och säga ja till förslaget. Vi begåvo oss av, sex till antalet, i en jämn och trevlig lunk och under samtalets gång fingo vi veta, att mylord Grip var en mycket förnäm person i sin hemort, som låg en dagsresa bortom Cambenet. Vi redo så pass sakta att vi först mitt på förmiddagen tågade in på stadens
