salutorg. Här stego vi av, bådo än en gång hälsa och tacka mylord och närmade oss sedan en folkhop, som samlats mitt på torget, ty vi ville veta vad det var som så intresserade hopen. Det var återstoden av det där gamla slavtåget. De hade således hela denna tid gått och släpat på sina kedjor. Den stackars äkta mannen saknades tillika med många andra, och några nyköpta slavar hade lagts till de gamla. Kungen var inte alls intresserad utan ville gå därifrån, men jag var det så mycket mer och tyckte att det var så synd om dem. Jag kunde inte ta mina ögon från dessa spillror av krossade människoliv. Där sutto de gruppvis på marken, tysta, utan att klaga, med böjda huvud — en i sanning rörande syn. Och i uppskakande motsats härtill framstod ej trettio steg därifrån en mångordig skrävlare, som för en annan folksamling höll ett osmakligt tal, varuti »vår ärorika brittiska frihet» högt prisades.
Det sjöd i mig. Jag hade glömt att jag var plebej, jag mindes att jag var man och, kosta vad det ville, skulle jag bestiga den där tribu —
Klick! Både kungen och jag hade blivit belagda med handklovar. Våra följeslagare — mylords tjänare — hade gjort det och lord Grip hade stått och sett på. Kungen blev ursinnig och utbrast:
»Vad menas med detta otillbörliga skämt?»
Mylord sade bara helt kallt till chefen för sina missdådare:
»Bjud ut slavarna och sälj dem!»
Slavarna! Ordet hade fått en ny klang — hur obeskrivligt hemsk. Kungen lyfte sina handbojor och sänkte dem åter med dödande kraft, men mylord var ur vägen då de föllo. Ett dussin av den skurkens tjänare rusade fram, och inom ett ögonblick stodo vi hjälplösa med händerna bundna bakom oss. Vi förklarade så högljutt och så allvarligt att vi voro frimän, att det väckte uppmärksamhet hos den där frihetsskrävlaren och hans patriotiska anhang, som nu samlades kring oss och intogo en mycket tvärsäker hållning. Oratorn sade:
»Om ni verkligen äro fria män, ha ni ingenting att frukta — Britanniens gudaborna frihet omsvävar er med
