256
sitt skydd! (Bifallsyttringar). Det skola ni snart få se. Tag fram era bevis!»
»Vad för bevis!»
»Bevis på att ni äro frimän.»
Ah, nu kom jag ihåg det! Men jag sade ingenting. Kungen däremot utbrast häftigt:
»Du är galen, karl. Det vore bättre och förnuftigare om den här tjuven och skurken bevisade att vi icke äro frimän.»
Ser ni, han kände sina egna lagar ungefär såsom annat folk ofta känner lagarna, nämligen till deras ordalydelse, icke till deras verkan. De fatta en övertygelse och bli mycket heta då det blir fråga om att tillämpa lagarna på dem själva.
Alla arbetarna skakade på huvudet och sågo helt besvikna ut. Några vände ryggen till och voro ej längre intresserade. Oratorn sade — och nu i affärsmässig, icke i känslosam ton:
»Om ni inte känna ert lands lagar, är det på tiden att ni lära känna dem. Ni äro främlingar för oss — det vilja ni väl inte förneka. Det är möjligt, att ni äro frimän, men det är också möjligt att ni äro slavar. Lagen är klar: den fordrar icke att åklagaren skall bevisa, att ni äro slavar, den fordrar att ni bevisa, att ni icke äro det.»
Jag sade:
»Bästa herre, ge oss bara tid att skicka bud till Astolat eller ge oss bara tid att skicka till Helighetens dal —»
»Tyst, min gubbe, det där är mycket ovanliga suppliker och ni kan väl inte hoppas att få dem beviljade. Det skulle kosta mycken tid och alldeles oförlåtligt besvära er herre —»
»Min herre, idiot!» röt kungen. »Jag har ingen herre. Jag är själv he —»
»Tyst, för Guds skull!»
Jag lyckades verkligen hejda kungen i tid. Vi hade det redan tillräckligt svårt och det skulle inte gagna oss att inge dessa människor den föreställningen att vi voro dårhusmässiga.
