giva, att han bort inbringa tjugufem dollars, fastän jag alltför väl visste, att det aldrig i tiden funnits någon kung som varit värd hälften så mycket och att de kommande tretton seklerna icke skulle skåda någon, som ens var värd fjärdedelen. Ja, han tröttade mig. Om han började tala om skörden eller om väderleken eller det politiska tillståndet eller om hundar eller katter eller offentlig moral eller teologi eller vad annat som helst, så suckade jag, ty jag visste vad som skulle komma. Han skulle ur ämnet hämta en ursäktande förklaring till den tråkiga sjudollarsförsäljningen. Var gång vi gjorde halt där en hop folk samlat sig, gav han mig en blick, som tydligt sade: »Om auktionen förnyades här, bland dessa människor, skulle resultatet bli ett helt annat». Då han först såldes, roade det mig i hemlighet att se honom slås bort för sju dollars, men innan han slutat att våndas och bråka om saken önskade jag att han inbragt hundra. Det fanns inte heller någon möjlighet att komma ifrån frågan, ty varenda dag beskådades vi av eventuella köpare, som uppenbarade sig än här, än där och deras uttalanden om kungen läto ungefär så här:
»Se här en två och en halv dollars klabb med trettiodollars fason. Skada att fasonerna inte äro säljbara.»
Dessa anmärkningar framkallade till sist ett ledsamt resultat. Vår ägare var en praktisk person och kom till den slutsatsen, att detta fel måste rättas om han skulle finna köpare för kungen. Och så började han lägga an på att fråntaga kungen hans fasoner. Jag hade kunnat ge mannen några värdefulla råd, men det gjorde jag inte. Det är inte värt att ge råd till en slavdrivare, såvida man inte vill skada den sak man förordar. Jag hade funnit det svårt nog att reducera kungens fasoner till bondens, till och med när kungen var en villig och nitisk lärjunge. Att nu företaga sig att söka reducera kungens fasoner till slavens och det med våld — lycka till! Det var nog en svår uppgift. Detaljerna förbigår jag — det spar mig besvär att överlämna dem åt er inbillning. Jag vill bara anmärka, att efter en veckas slut fanns det många bevis på att piskan, klubban och knytnäven varit vid verket. Kungens kropp var sorglig att skåda och kunde
