Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/267

Den här sidan har korrekturlästs
263

i olyckan må bli få. En lag sänder denna stackars unga varelse till döden — och det är rätt. Men en annan lag hade ställt henne där hon måste begå sitt brott eller svälta med sitt barn — och inför Gud är den lagen ansvarig såväl för hennes brott som för hennes nesliga död.

För kort tid sedan var denna unga varelse, detta adertonåriga barn, så lycklig maka och mor som någon i England och på hennes läppar låg sång — glada och oskyldiga hjärtans naturliga uttryck. Hennes unga man var lika lycklig som hon, ty han gjorde sin plikt som en karl, arbetade bittida och sent i sitt yrke och hans bröd var ärligt förtjänt, han hade det bra, försörjde sig och de sina och lade sin skärv till nationens rikedom. Tack vare en förrädisk lag drabbades hans hem av undergång. Den unge mannen blev genskjuten på gatan, pressad till krigstjänst och skickad till sjöss. Hustrun visste ingenting om. Hon sökte honom överallt, bevekte de hårdaste hjärtan med sina tårars vädjan, sin förtvivlans brustna vältalighet. Veckor gingo, hon lyssnade, väntade, hoppades och hennes själskraft försvagades under olyckans tunga börda. Så småningom hade alla hennes små tillhörigheter blivit omsatta till föda. Då hon inte längre kunde betala hyran, blev hon utkörd. Hon tiggde så länge hon orkade; då hon till sist måste svälta och mjölken tröt, stal hon ett stycke lärft till värde av en fjärdedels cent, i tanke att sälja det och rädda sitt barn. Men hon hade blivit sedd av lärftets ägare. Hon häktades och togs i förhör. Mannen intygade anklagelsens sanning. Man lade sig ut för henne och hennes sorgliga historia anfördes till hennes försvar. Även hon fick tillåtelse att yttra sig och hon sade, att hon stulit lärftet, men att hon på sista tiden varit så virrig, att när hon överväldigats av hunger visste hon inte skillnad på rätt och orätt, visste ingenting riktigt, utom att hon var rysligt hungrig. Ett ögonblick blevo alla rörda och en benägenhet att låta nåd gå för rätt gav sig till känna — hon var ju så ung, så utan vänner, hennes fall så beklagansvärt och den lag som berövat henne hennes stöd var ju klandervärd, som varande första och enda