264
orsaken till hennes förseelse. Men härpå svarade allmänna åklagaren, att allt detta var nog både sant och sorgligt, men många småstölder begingos i dessa dagar och olämplig benådning skulle här innebära en fara för äganderätten — o, min Gud, ha då skövlade hem och sin far berövade små barn och brustna hjärtan ingen för brittisk lag helig äganderätt! — så att han måste yrka på straff.
Då domaren satte på sig sin svarta mössa, reste sig ägaren av lärftet och när de hemska orden ljödo, utbrast han med darrande läppar och askgrått ansikte: ’O, stackars barn, stackars barn, inte visste jag att det var döden!’ och så föll han handlöst ned. Då de lyfte upp honom, hade han mist förståndet och innan solen gått ned hade han tagit livet av sig. Det var en välsinnad man, i grund och botten en hederlig karl. Lägg hans mord till det som här kommer att begås och skriv dem båda på deras räkning som bära skulden: Britanniens härskare och Britanniens hårda lagar. Stunden är inne, mitt barn. Låt mig bedja över dig — icke för dig, arma, oskyldiga hjärta, utan för dem som bära skulden till din olycka och död och som bättre behöva det.»
Efter denna bön lade de snaran om den unga flickans hals och de hade mycket besvär med att lägga knuten till rätta under hennes öra, ty hon kysste hela tiden alldeles vilt sitt lilla barn, tryckte det mot ansiktet och bröstet och översköljde det med tårar, halvt klagande, halvt skrikande, under det att den lille kuttrade, skrattade och sparkade i sin förtjusning; troende att alltsammans bara var skämt och lek. Inte ens bödeln stod ut utan vände sig bort. När allt var i ordning hade prästen all möjlig möda att locka och draga barnet ur moderns armar och steg hastigt utom räckhåll för henne; men hon slog ihop händerna, skrek till och ämnade störta sig över den lille. Repet och undersheriffen höllo henne dock tillbaka. Då föll hon på knä, sträckte ut händerna och ropade:
»En enda kyss till — o, min Gud, en enda till, en enda — det är en döende som ber därom!»
