Hon fick den och hon nästan kvävde det lilla barnet. Då de sedan togo det tillbaka, ropade hon:
»O, mitt barn, min älskling, han kommer att dö! Han har intet hem, ingen far, ingen vän, ingen mor —»
»Han har allt detta!» sade den gode prästen. »Jag skall ända till min död bli allt detta för honom.»
Då skulle ni ha sett henne! Tacksamhet? Behövs det ord för att uttrycka tacksamhet? Ord äro ej annat än eldens skugga, i blicken ligger själva elden. Hon gav honom den blicken och förde tacksamheten med sig till den himmelska skattkammaren, dit allt gudomligt hör.
TRETTIOSJÄTTE KAPITLET.
En sammandrabbning i mörkret.
London var för en slav en ganska intressant plats. Det var den tiden dock ej annat än en mycket stor by, som förnämligast var byggd av ler och halm. Gatorna voro moddiga, krokiga och i saknad av stenläggning. Befolkningen var en sig ständigt samlande, ständigt drivande svärm av trasor och av glans, av vajande plymer och blänkande harnesk. Kungen ägde ett slott där; han såg dess utsida. Den kom honom att sucka, ja, även att svära litet på ett menlöst, ungdomligt sjättesekelsätt. Vi sågo riddare och högförnäma män som vi kände, men de kände inte oss i våra trasor, vår smuts, våra skråmor och blåmärken, de skulle inte känt igen oss, om vi ropat an dem, de hade inte heller stannat och svarat oss enär det stred mot lagen att tala med slavar som fördes vid kedja. Sandy passerade, ridande på en mulåsna, tio alnar ifrån mig — letande efter mig, så trodde jag. Men vad som nästan förkrossade mig var någonting som hände framför vår gamla barack vid ett torg, under det att vi nödgades åse hur en karl kokades i olja för att han efterapat pennyslantar. Jag syftar på att jag fick se en tidningspojke — som jag inte kom åt. En tröst gav det mig likväl. Här fick jag bevis på att Clarence
