Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/27

23

varefter såren voro så pass läkta att han kunde rida och gå och då avlägsnade han sig. Under det att de redo sade Artur: Jag har inte något svärd. Det gör ingenting, sade Merlin, i närheten finnes ett svärd, som skall bli ert, om jag får be. Så redo de tills de kommo till en sjö, ett vackert och stort vatten, och mitt i sjön fick Artur se en arm, klädd i vit sammet, som i handen höll ett vackert svärd. Se där det svärd jag talade om, sade Merlin. I detsamma fingo de se en ung flicka gå på sjön. Vad är det för en ungmö? sade Artur. Det är sjöfröken, sade Merlin, och i den där sjön är en klippa och i klippan finns ett ställe så vackert som något på jorden och rikt beprytt, och denna ungmö skall nu snart komma till er, och tala då väl med henne, så att hon ger er svärdet. Snart nog kom ungmön till Artur och hälsade honom och han besvarade hälsningen. Unga flicka, sade Artur, vad är det för ett svärd som armen därborta håller över vattnet? Jag önskar det vore mitt, ty jag har inte något svärd. Sir Artur, konung, sade ungmön, det där svärdet är mitt och om ni vill ge mig en gåva när jag begär den av er, skall ni få det. På min heder, sade Artur, jag ger er vad helst ni begär av mig. Gott, sade ungmön, gå ned i den där slupen och ro bort till svärdet, tag det och dess skida med er hit och jag skall begära min gåva när jag finner att tiden är inne. Sir Artur och Merlin stego nu av, bundo sina hästar vid två träd, stego i skeppet och när de kommo till svärdet, som handen höll, tog sir Artur det i de båda handtagen och förde det med sig. Och armen och handen försvunno under vattnet och så kommo de i land och redo därifrån. Men då fick Artur se en präktig fana. Vad är det där för ett tält? frågade han. Det är sir Pellinores fana, sade Merlin, den där riddaren som ni sist slogs med, men han är ute nu, han är inte där. Han är i delo med en av era riddare, den så kallade Egglame, och de ha stritt med varandra, men till sist flydde Egglame, annars vore han död nu, och han har jagat honom ända till Carlion och snart möta vi honom på landsvägen. Väl sagt, sade Artur, då jag nu har ett svärd, skall jag inlåta mig i tvekamp med honom och hämnas. Gör inte det, sir, sade Merlin, riddaren är trött efter