han kom mig inte så nära att jag tryggt kunde göra vad jag tänkt, men den här gången lyckades jag. Jag lade beslag på det nedersta av de tre knäppena och då han saknade det trodde han, att han tappat det på vägen.
Jag fick anledning att vara glad omkring en minut, men strax därefter fick jag anledning att bli ledsen. Ty just då köpet som vanligt höll på att gå om intet, tog slavägaren till orda och sade vad som på nutidens språk skulle kunna översättas som följer:
»Nu skall jag säga er vad jag tänker göra. Jag har tröttnat vid att försörja de där båda för ingenting. Ge mig tjugutvå dollars för den här, så får ni den andre på köpet.»
Kungen blev så ursinnig att han ej fick fram andan. Han började fräsa och stamma, och under tiden gingo vår ägare och den främmande herrn ifrån oss, ivrigt samtalande med varandra.
»Och ni håller anbudet öppet —»
»Jag håller det öppet till i morgon vid samma tid.»
»Då skall jag lämna svar», sade herrn och försvann, följd av den andre.
Jag hade ett fasligt göra med att lugna kungen, men jag lyckades till sist. Jag viskade sakta till honom:
»Ers nåd kommer att gå för intet, men i annan mening. Det skall jag göra med. I natt bli vi båda fria.»
»Verkligen? Hur är det möjligt?»
»Med hjälp av denna tingest, som jag stulit, skall jag öppna dessa lås och i kväll avkasta dessa bojor. Då han vid halvtiotiden kommer, i avsikt att inspektera oss för natten, kasta vi oss över honom, lägga munkavle på honom och göra honom oigenkännlig. Tidigt på morgonen tåga vi ut från staden som ägare till hela slavkaravanen.»
Mera sade jag inte, men kungen var förtjust och mycket belåten. Om aftonen väntade vi tåligt på att de andra slavarna skulle somna och ge det till känna medelst vanligt tecken, ty man bör inte lita för mycket på sådana där stackars människor, om man kan undvika det. Det är bäst att behålla sina hemligheter för sig själv. De voro väl inte långsammare eller oroligare än
