hände min motståndare. Vi fingo marschera åstad till fängelset, en på vardera sidan om vaktmannen. Vilket svårt missöde! Tänk att min vackra plan skulle få ett så snöpligt slut. Jag försökte tänka mig in i vad som skulle hända då min herre upptäckte, att det var jag, som slagits med honom. Och vad skulle hända om vi båda bleve insatta i det allmänna rummet för fridstörare och bråkmakare, och vad —
I detsamma vände min motståndare ansiktet åt mitt håll, det fladdrande skenet från vaktens blecklykta föll över det och — för tusan — han var inte den rätta!
TRETTIOSJUNDE KAPITLET.
En förskräcklig belägenhet.
Sova? Det var inte möjligt. Det hade naturligtvis i alla fall varit omöjligt i denna vidriga fängelsehåla med dess vedervärdiga samling av druckna, grälaktiga, skrålande trashankar. Men vad som gjorde sömnen till något man ej ens kunde drömma om var min gnagande otålighet att slippa ut från detta ställe och riktigt komma underfund med omfånget av det som hänt där borta i slavkvarteret till följd av mitt misslyckade företag.
Det var en lång natt, men till sist blev det ändå morgon. Jag avgav en fullständig och uppriktig förklaring inför rätten, jag sade, att jag var en slav tillhörig den store earl Grip, som strax efter mörkrets inbrott anlänt till värdshuset »Häroldskåpan» i byn på andra sidan vattnet och som nödgats stanna där över natten, emedan han plötsligt angripits av en mycket farlig och underlig sjukdom. Jag hade fått befallning att i största hast skynda över till staden och hämta den styvaste läkare som stod att få; jag hade gjort mitt bästa och sprungit av alla krafter; kvällen var mörk och jag rusade emot denne tarvlige karl, som fattade mig om strupen och började trumfa på mig, fastän jag sade honom mitt ärende och besvor honom att ta hänsyn till min herres, den store earlens livsfara —
